Sahifa Sajjadiyya

Sahifa Sajjadiyya (det Sajjadiska manuskriptet), som är bland de mest värdefulla islamiska dokumenten, består av 57 åkallelser som innehåller de mest ackurata frågorna om monoteism, dyrkan, samhälle och moral och uppförande. Man kallar den även för ”Zabur Al Muhammed (fvmh)”, alltså ”Muhammeds (fvmh) familjs psalmer”.

En händelse i historien som skildrar bakgrunden av Imam Sajjads (fvmh) skinande personlighet, eller snarare skildrar lyster och sensation av tro genom hela Imamens liv, är en dikt från poeten Farazdaq där han prisar Imamen (fvmh) när han besökte den magnifika Kaba. Historieskribenter har skrivit:

”Under den tiden som umayyadkalifen Walid ibn Abd al-Malik regerade, kom hans bror och utlovade efterträdare, Hisham ibn Abd al-Malik, till Mecka för att göra Hajj. Han gick i den Heliga Moskén samtidigt som melodin från de cirkulerande pilgrimerna hördes. När han kom nära Kaba för att greppa tag om den svarta stenen separerades han från stenen p.g.a. tryck från folkmassan. Han blev tvungen att backa och han satte sig ned på en plattform som de skapat åt honom och väntade på att folkmängden skulle minska. Stormän från Levanten som gjorde honom sällskap samlades kring honom och kollade på pilgrimernas cirkulerande runt Kaba.

Vid detta ögonblick lyste den magnifike Hans Excellens Ali ibn al-Hussein (fvmh), vars ansikte var vackrare än alla andras, och vars kläder var renare än alla andras, och vars doft var mer angenäm än alla cirkulerande pilgrimers[1], vid moskéns horisont och han kom för att delta i cirkulerandet runt Kaba. När han kom nära den svarta stenen lugnade sig folkvågen gentemot hans excellens och majestät och skapade ett tomt utrymme nära den svarta stenen så att han enkelt skulle kunna nå den svarta stenen och cirkulera runt Kaba.

Åskådningen av denna scen skapade en våg av ilska och avund i Hisham ibn Abd al-Maliks hjärta och själ, och vid detta tillstånd, då hatets eld löpte inom honom, vände sig en av Levantens stormän mot honom och sa följande med en ton av förvåning:

”Vem är detta som hela folkmassan visat sin respekt för och lovprisat och skapat tomt utrymme för hans cirkulerande runt Kaba?”

Hisham, som visste om Imamens personlighet väl, men p.g.a. extremt hat, avund och rädsla för att folk skulle attraheras till honom om de fick reda på sanningen om honom och påverkas av hans position och tal, spelade dum och svarade mannen från Levanten genom att säga:

”Jag känner inte igen honom.”

Vid detta ögonblick blev Abu Faras (Farazdaq) känsliga själ svårt irriterad p.g.a. denna simulerade ignorans och döljande av sanningen, och trots att han var poet för umayyadernas hov, vände han sig mot mannen från Levanten, utan att vara rädd för Hishams vrede och makt och tanken på den högmodiga och despotiska amirens vildsinthet, och sa:

”Fråga mig om du vill lära dig känna om hans personlighet! Jag känner honom väl.”

Då började Farazdaq att recitera sin tidlösa dikt, som fick sin energi från hans vakna och inspirerade samvete, med en episk och strålande poesi och passionerad och häftig ton. Här är två diktrader från den dikten och en del av dess översättning:

”هذا الذی تعرف البطحاء وطأته               والبيت يعرفه والحل والحرم…

Den [som du inte känner igen] är den vars fotspår [området] ”Batha” känner till,

och som Kaba, al-Hill[2] och helgedomen känner igen [likväl]…

هذا الذی احمد المختار والده                 صلی عليه الهی ما جری القلم”

Detta är den vars far är den utvalde Ahmad.

Må min Guds hälsning [och nåd] vara över honom så länge som pennan arbetar.

هــــذا ابـن سيدة النسوان فاطمة           وابــــن الــوصي الذي في سيفه نقم

Detta är kvinnornas mästarinna Fatimas son

Och son till efterträdaren, vars svärd hämnas [i Guds väg]

 

Han reciterade poesi av detta slag som lyser som solen i himlen och sprider ljus runtomkring sig. När Farazdaqs poesi nådde sitt slut sa Hisham, såsom en person som nyss vaknat från en tung sömn och var arg och upprörd, till Farazdaq:

”Varför har du inte tidigare reciterat en sådan poesi i lovprisning av oss?”

Farazdaq sa: ”Hämta en farfar som liknar hans farfar, och en far som liknar hans far, och en ren och ädel mor som liknar hans mor, så kommer jag att lovprisa dig såsom jag lovprisat honom.”

Hisham blev upprörd och beordrade att de skulle stryka poetens namn från listan för utdelning av allmän skatt och gripa honom och föra honom till fängelset i området ’Asfan, som ligger mellan Mecka och Medina.

När denna nyhet nådde Imam Sajjad (fvmh) beordrade han att de skulle skicka 12 000 dirham till Farazdaq i form av prisutdelning och be om ursäkt för att mer inte kunde ges. Farazdaq accepterade inte detta pris och skickade bud om att: ”Jag reciterade denna dikt för Guds och Guds Sändebuds tillfredsställelse och för att försvara sanningen, och jag vill inte ha något pris.”

Imamen (fvmh) skickade tillbaka priset och övertalade honom om att acceptera det och försäkrade honom om att inget av dess verkliga värde skulle minskas hos Gud.

Hur som helst är det dessa dygder och reella värden som skapar fiender som hatar och vill hämnas. Det har även rapporterats att Walid ibn Abd al-Malik förgiftade Imam Zayn al-Abidin, Seyyid al-Sajidin (fvmh), på den umayyadiska kalifen Hishams beordran och att han gick bort år 95 e.h. och begravdes i Baqi.

 

Källa: http://www.tebyan.net/newindex.aspx?pid=42771&BiogId=6

 

 

I Imam Zayn al-Abidins (fvmh) liv finns det väldigt viktiga punkter för analys och forskning. Här kommer vi kortfattat att analysera en del av återupplivaren Seyyed al-Sajidins, Hans Excellens Imam Zayn al-Abidin, (fvmh) roll från Karbala till martyrskap utifrån olika synvinklar.

[1] «احسن الناس وجها واطیبهم رائحة، بین عینیه سجادة»

 

[2] Området utanför helgedomen i staden Mecka.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *