Imam Sajjads (fvmh) sjukdom

Vissa historieskribenter anser att Imam Zayn al-Abidin (fvmh) var 24 år gammal under den hjärtskärande och blodiga händelsen i Karbala och vissa andra har skrivit att hans ålder var lite över 22 år. Muhammed ibn Sa’d skriver i sin bok:

”Ali ibn al-Hussein (fvmd) var tillsammans med sin far under händelsen i Karbala. Hans ålder var då lite över 23 år[1]. Hans son, Imam Muhammed Baqir (fvmh), som var tillsammans med sin far Imam Sajjad (fvmh) från [händelsen i] Karbala till martyrskapet, var tre eller fyra år gammal. Imam Zayn al-Abidin deltog inte i helig strid då p.g.a. sjukdom och Gud bevarade honom för muslimernas vägledning, och Guds Sändebuds (fvmh) ättlingar begränsades till att vara från Fatimas (fvmh) ättlingar via Imam Husseins (fvmh) och därefter Imam Sajjad (fvmh) och hans ättlingar.”[2]

Sheikh Mufid säger angående detta:

”Efter att Imam Hussein (fvmh) druckit martyrskapets dryck ville Shimr även attackera Imam Sajjad (fvmh). Imam Zayn al-Abidin (fvmh) låg sjuk och Hamid ibn Muslim försvarade honom och förhindrade Shimrs attack. Umar ibn Sa’d förflyttade H. Exc. och Ahl al-Bayt till Kufa samtidigt som H. Exc. led av sjukdom.”[3]

Imam Sajjad (fvmh) var sjuk under den blodiga revolten i Karbala under en kort period, p.g.a. Guds vilja, och efter att han frisknat till agerade han som Helig Ledare i 35 år och hade ansvaret för det muslimska samhället. Detta att vissa presenterat denna tappra Imam som att han hela tiden var sjuk till en sådan grad att det stannat kvar i folks sinnen, är i själva verket ouppmärksamhet gentemot den fjärde Imamen (fvmh) och hans uppoffranden.

 

Imam Sajjads roll i att hålla Ashuradagens revolt i liv   

Från en generell aspekt orsakade Martyrernas mästare, Hans Excellens ”Aba Abdillah” Hussein (fvmh), och hans trogna kompanjoners martyrskap den umayyadiska regeringens sönderfall och att deras legitimitet ifrågasattes. För att denna sorgliga tragedi inte skulle glömmas bort grät den fjärde Imamen över Ninawas[4] martyrer väldigt mycket. Den fruktansvärda händelsen i Karbala och Ashuradagens tidlösa revolt var så pass hjärtslitande att de som bevittnade den oerhörda tragedin aldrig glömde bort den så länge de levde.

Varenda gång Imamen ville dricka vatten föll tårar nedför hans ögon då hans blick träffade vattnet. När Hans Excellens frågades om orsaken till hans gråtande sa han:

”Hur skulle jag inte gråta då Yazids folk lät vilda djur och ökendjur dricka vatten, men förhindrade detta för min far och marterade honom då han var törstig?”

Den stora Ashurarevoltens predikant, H. Exc. Imam Sajjad (fvmh), kunde med starka tal och predikningar rädda Martyrernas mästares sanningssträvande revolution från att vilseledas. T.o.m. idag, efter att 15 sekel passerat, är denna revolt fortfarande magnifik och tidlös.

 

Hans närvaro inför Ahl al-Bayts (fvmd) fångar

Efter Ashura förde de Imam Sajjad tillsammans med övriga fångar till Kufa. Det finns ingen noggrann statistik om dessa fångar. Vissa historiker har skrivit att det var 64-84 kvinnor och 12-14 pojkar och män[5] som transporterades på 40 osadlade kameler.[6] Alla var fastkedjade eller fastbundna.[7] Den enda mannen i karavanen med fångar var Imam Sajjad (fvmh). Fienden var strängare mot honom än mot de andra. De var det så pass att historiker skrivit att de transporterade Imam Zayn al-Abidin (fvmh) på en oklädd kamel, bundit fast Hans Excellens välsignade händer bakom hans nacke, spänt fast kedjor om hans kropp[8] och bundit fast hans fötter vid kamelens mage.[9]

 

En del historiker har skrivit att karavanen med fångar kom till Kufa den 12 Muharram år 61 e.h. och andra har skrivit att de kom dit den 16 och 17 Muharram.[10]

[1] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163; Zendeganie Emam Zayn al-Abidin, Seyyed Muhsin Amin, Hussein Vejdani, s. 70.

[2] Irshad, Shaykh Mufid, s. 254.

[3] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163.

[4] Ninawa är ett annat namn på platsen Karbala.

[5] Riyadh al-Quds bi-Hadaiq al-Ins, vol. 2, s. 227.

[6] Maqtal al-Hussein, Muqaddam, s. 355; Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 114 och 196.

[7] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 132.

[8] Irshad, vol. 2, s. 123; Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206; Amali, Sheikh Tusi, vol. 1, s. 90.

[9] Nasukh, vol. 3, s. 30.

[10] Imam Hussein va Iran, s. 480.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *