Budskapet om blod och martyrskap

Efter diskussionerna i Ibn Ziyads samling beordrade Ibn Ziyad eller Marjanas son att Karbalas fångar skulle förflyttas till den stora moskén i Kufa, och att Imamens (fvmh) heliga huvud skulle föras runt i gränder för att skrämma upp folk. Yazid svarade Ibn Ziyads brev, som informerade om Husseins (fvmh) och hans kompanjoners martyrskap och fängslandet av hans familj och släktingar, med att beordra om att de skulle skicka Husseins (fvmh) huvud, alla hans kompanjoner och alla fångar till Levanten (Sham).

De hade fängslat Imam Sajjad med kedjor runt hans händer, fötter och hals och satt honom på en kamel. De transporterade Ahl al-Bayt (fvmd) så som man transporterade fångar från Rom och Sangbar (Indien) på osadlade kameler till Levanten. De förde de felfria Ahl al-Bayt (fvmd) till Levanten via Baalbek (Libanon).

Första dagen i månaden Safar år 61 e.h. var staden Damaskus fylld av glädje och jubel, eftersom Yazid hade presenterat Karbalas fångar, som var Guds Sändebuds (fvmh) rena ättlingar, som utlänningar och som nu kommit i deras ägo. Yazid beordrade att fångarna och martyrernas huvuden skulle passera ”Jirun”, som var en rekreationsort och låg utanför staden och var den platsen där Yazid roade sig och festade.

Yazid kollade på fångarna i Jirun och verkade vara glad och munter av sig, likt en obestridlig segrare! Folk stod på sidorna i gränder och kollade. En äldre man från Levanten kom fram och stannade till framför karavanen med fångar och sa:

”Tack Gud som dödade er, befriade islams städer från era mäns ondska och gav seger till de Troendes ledare, Yazid!”

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) sa följande till den äldre mannen, som med tanke på hans ålder inte hade skyddats från umayyadernas giftiga propaganda:

”Å äldre man! Har du läst Koranen?”

Han svarade: ”Ja.”

Imamen sa: ”Har du läst denna vers: ”..Säg: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger de närmaste [till Profeten] den kärlek [de har rätt att vänta]…”[1]?”

Han sa: ”Ja.”

Imamen (fvmh) sa: ”Vi är den familj som Gud, den Upphöjde, har beordrat vänskap för och begärt kärlek till som belöning för Guds Sändebuds (fvmh) profetiska mission.”

Sedan reciterade han Tathir-versen (33:33), som talar om Profetens (fvmh) Ahl al-Bayt:

”…Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast (Ahl al-Bayt), från all [jordisk] smuts [och synd] och göra er renhet fullkomlig.”

Den äldre mannen sa: ”Jag har läst denna vers.”

Imamen sa: ”Vi är de som denna vers talar om, i vilken Gud renat oss från all form av jordisk och själslig orenhet.”

Den äldre mannen blev väldigt chockad och grät och sa: ”Vad ignorant jag har varit!”

Sedan sa han till Imamen (fvmh): ”Kommer min ånger att accepteras om jag ber om förlåtelse?”

Imamen (fvmh) försäkrade honom om detta.

De marterade denna äldre man just p.g.a. denna vetskap.

Hur som helst så förde de karavanen med fångar framför Damaskus stora moské. Sedan förflyttade de dem till fängelset fastbundna med rep. De spenderade sedan några dagar i ett ruttet fängelse. Hur som helst så hade Yazid i åtanke att bjuda in ledare från varenda religion och ambassadörer, högheter och smickrare tillhörande hovet till en sammankomst för att visa upp sin tydliga seger för alla. I denna samling visade Yazid samma fräckhet mot Hans Excellens, Martyrernas mästare, heliga huvud som Ibn Ziyad hade gjort i Kufa med sitt smutsiga förfarande. Med sin käpp petade han på tänder och läppar där Hans Excellens Guds Sändebud (fvmh), Ali Murtaza och Fatima Zahra (fvmd) brukade pussa.

När Zainab (fvmh) vittnade denna fräckhet från Yazid, som börjat med att säga till H. Exc. Mästaren Sajjad (fvmh): ”Tack Gud som förödmjukat er!”, började hon omedelbart att tala inför samlingen. Hon kokade av ilska och anklagade Yazid och hans män för brott, talade om budskapet om blod och martyrskap med alawitisk vältalighet, avslöjade Yazid och hans mäns fula handlingar och fick muslimernas kalif att bli mer vanärad än Kufas folk. Men Yazid sänkte på sitt huvud och stod ut med dessa hårda slag och att hans falska personlighet blev avslöjad, och svarade endast med en dikt vars översättning är följande: ”Klagan och jämmer från de sörjande är okej, och döden är enkel för kvinnor som sjunger sorgfyllda sånger mot lön.”

[1] Heliga Koranen – 42:23.