Biografi om Imam Sajjad (fvmh)

Shiamuslimernas fjärde Imam heter Ali (fvmh) och kallas för ”Sajjad” (den som i hög grad bugar mot marken i tillbedjan) och Zayn al-Abidin (dyrkarnas prydnad). Han är son till Hussein och sonson till Ali ibn Abi Talib (fvmd). Imam Sajjad (fvmh) föddes år 38 e.h. (år 659 e. Kr.) i Medina.

Hans Excellens Sajjad närvarade i den hjärtskärande händelsen som utspelade sig i Karbala, Irak. Men p.g.a. sjukdom och svår feber överlevde han, eftersom helig strid inte gäller för sjuka personer och att hans nobla far inte tillät att han deltog i kriget, trots att han gärna ville delta.

Det var av gudomlig visdom som det släktledet inte bröts och att Imam Sajjad skulle ärva det stora uppdraget, alltså att vara ledare och förmyndare över muslimerna. Denna temporära sjukdom höll inte i sig mer än ett par dagar, och efter det levde Hans Excellens Zayn al-Abidin i 35 år (som Helig Ledare och Imam). Under hela denna period kämpade han för islam och ägnade sig åt att hjälpa folket, att dyrka Gud och att åkalla Sanningen.

Imam Sajjad (fvmh) var ca 24 år (med oenighet i traditioner) när han blev Imam, enligt hans faders testamente och Guds och Guds Sändebuds (fvmh) befallning, den 10:e Muharram år 61 e.h.

Hans Excellens Sajjads moder hette ”Shahrbanu” enligt den kända åsikten, och var dotter till Sasanidernas Yazdgerd.

Det som behövdes i händelsen i Karbala var att revolutionen skulle bära med sig frukt. Detta skedde bl. a. via reciterande av storslagen episk poesi och att budskapet om Imam Husseins (fvmh) martyrskap spreds vidare till folk. Imam Sajjad (fvmh) utförde detta modigt, heroiskt och med en utomordentlig styrka i fångenskap tillsammans med sin faster Zaynab (fvmh). De ropade ut om händelsen i världen, och dess eko hörs fortfarande flera sekel efteråt, och dess budskap kommer att finnas kvar för evigt.

Händelsen i Karbala, med dess alla magnifika och monumentala dimensioner och som är full av sensationell episk poesi, lojalitet, klarhet och ren tro, såg ut att nå sitt slut på Ashuradagens eftermiddag. Men H. Exc. Sajjads och Zaynab den stores (fvmd) plikt började fr.o.m. då.

Fienden fängslade Ahl al-Bayt (fvmd) och förde dem ifrån kärlekens krigsplats, platsen för resenärerna till Gud och där sönderslitna och blodiga kroppar låg på marken. De förde Imam Sajjad (fvmh) på en osadlad kamel när han var sjuk och de band fast Hans Excellens två fötter under kamelens mage. Resten av fångarna förde de även på kameler mot Kufa. Kufa var staden som tyngdes ned och kvävdes av regenten, som var förtjust i staden. Kufa vågade inte andas ut, eftersom Ibn Ziyad hade beordrat att ledare för olika klaner skulle kastas i fängelse och att folk skulle komma ut från sina hus utan vapen. Vid sådana omständigheter beordrade han att martyrers välsignade huvuden skulle delas ut bland ledarna till de klaner som varit i Karbala, och att den marterade Imamens, Hans Excellens Aba Abdillah al-Husseins, huvud skulle bäras framför karavanen. På detta vis förde de karavanen runt om i Kufa. Ubaydullah ibn Ziyad ville ingjuta rädsla i folk och visa upp sin uppenbara seger för dem.

Hur kommer det sig att de inte kunde förhindra historiens oemotståndliga kvinna, Hennes Excellens Zaynabs (fvmh) passionerade uttalanden och slående budskap med sådana säkerhetsmetoder? Det är som om Kufas folk plötsligt vaknat från sin sömn och insett att dessa fångar var Alis och islams Profets (fvmd) ättlingar, vars män förtryckta mördats av svärd i Karbala, nära Kufa. Ett tumult startade bland folket och sakta men säkert förvandlades det till gråt.

Hans Excellens Sajjad (fvmh) kollade på folket i sin fångenskap, trötthet och sjukdom och sa:

”Gråter dessa människor för oss? Vilka har i sådana fall mördat våra nära och kära?”

Zaynab, Imam Husseins syster (fvmh), bad att folket skulle vara tysta, och efter att ha tackat och prisat Gud, den Upphöjde, och skickat hälsningar till hennes ovärderliga Profet, Hans Excellens Muhammed (fvmh), sa hon:

”… Å Kufas folk! Å listiga komplottmakare och förrädare! Må erat gråtande aldrig tystna! Ni är som en kvinna som spunnit sin tråd från morgon till kväll, och från kväll till morgon vävt tråden runt sin hand. Se upp för att ni byggt tro på list och komplotter!…”

Därefter anklagade H. Exc. Zaynab (fvmh) Kufas folk ordentligt och sa:

”Ni har helt visst smutsat ned er personlighet med stort nödlidande och skam! Ni kan aldrig få bort denna smuts fram till domedagen. Må ni vara förödmjukade och förnedrade! Som om ni inte visste vilken av Guds Sändebuds (fvmh) kära som ni skurit itu, och vilket förbund och ed som ni brutit mot, och att ni fört hans nobla familjemedlemmar och fria ättlingar i fångenskap, och att ni hällt ut hans rena blod i orätt!…”

Kufas folk lugnade ner sig och blev oerhört tysta. Zaynabs (fvmh) slående tal, som var som om det kommit från Alis (fvmh) rena mun, gjorde Kufas illojala folk häpna och förvånade. Det som var förvånansvärt var att höra Alis (fvmh) röst, som var som ett eko i hela Kufa…

Imam Sajjad (fvmh) bad sin faster att dämpa sig. Ibn Ziyad beordrade att Imam Sajjad (fvmh), Zaynab Kubra och resterande fångar skulle föras till hans sammankomst. Där kränkte han Husseins (fvmh) heliga huvud och Karbalas fångar till maximum, och han visade tydligt all vidrighet, skamlighet och vilken nedrig natur han hade.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *