Imam Sajjads (fvmh) tal i Ubaydullah ibn Ziyads samling

Imam Zayn al-Abidins (fvmh) närvaro bland samlingen av Karbalas fångar var förvånansvärt. Efter att karavanen med fångar kommit till Ubaydullahs samling, var en ung man bland fångarna den viktigaste personen som fångade Ubaydullahs intresse.

Ubaydullah, som trodde att ingen man hade överlevt i händelsen i Karbala och att alla av dem hade mördats, frågade de ansvariga gällande detta. Denna undran om Imam Sajjads överlevnad indikerar på hans hat mot Profetens (fvmh) familj, speciellt mot H. Exc. Aba Abdillah al-Hussein, eftersom han inte kunde stå ut med att se någon man från de Troendes ledares, Ali ibn Abi Talib (fvmh), ättlingar i livet.

Den kände historikern Tabari har skrivit:

”När den husseiniska karavanen anlänt till Ubaydullahs högtidliga samling vände sig Ubaydullah mot Imam Sajjad (fvmh) och frågade honom: ”Vad är ditt namn?”

Imam Sajjad (fvmh) svarade: ”Ali ibn al-Hussein.”

Ubaydullah sa: ”Dödade inte Gud Ali ibn al-Hussein (fvmd) i Karbala?”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) blev tyst för ett ögonblick. Ubaydullah sa då till Imamen (fvmh):

”Varför svarar du inte?”

Imam Sajjad (fvmh) sa:

”Då [människan] dör tar Gud själen till Sig”[1], och ”Ingen människa får dö annat än i enlighet med Guds vilja”[2].

Ubaydullah ibn Ziyad blev arg då han bevittnade den fängslade unge mannens goda minne och beredskap att kontra och beordrade att de även skulle martera Ali ibn al-Hussein (fvmd). Men Hennes Excellens Zaynab Kubra (fvmh) skrek då:

«یا بن زیاد حسبک من دمائنا اسالک بالله ان قتلته الا قتلتنی معه …»

”Å son till Ziyad! Räcker det inte för dig med [allt] vårat blod [som du spillt]? Vid Gud, jag ber dig att du dödar mig tillsammans med honom om du ska döda honom.”

Stämningen i Ubaydullahs samling och H. Exc. Zaynabs (fvmh) avslöjande tal ledde till att Ibn Ziyad ändrade på sitt beslut om att mörda Imam Zayn al-Abidin (fvmh).[3]

[1] Heliga Koranen – 39:42.

[2] Heliga Koranen – 3:145.

[3] Tarikh, Tabari, vol. 4, s. 350; Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206; Tabaqat, Ibn Sa’d, vol. 5, s. 757.