Imam Sadjad (fvmh) på vägen till Levanten

72 heliga huvuden tillhörande Imam Husseins (fvmh) kompanjoner fördes tillsammans med karavanen med fångar från Kufa till Levanten. Detta var samtidigt som Ali ibn al-Husseins (fvmd) sjukdom fortfarande höll i sig.[1] De som fått uppdraget att föra den husseiniska karavanen från Kufa till Levanten var Mahfar ibn Tha’laba och Shimr ibn Dhil Juwshan.[2] Endast 40 personer från Ibn Ziyads armé fick ansvaret att bära på martyrernas huvuden.[3]

Karavanen med fångar passerade följande ställen innan de kom fram till Damaskus: Qadisiya, Hit, Nawusa, Alusa, Haditha, Athim, Raqqa, Halawa, Sifakh, Alith och Deir ez-Zor.[4]

När Ahl al-Bayts (fvmd) karavan kom till stoppstället Sifakh förhindrade ett kraftigt regn kamelerna från att fortsätta resan. De blev tvungna att stanna kvar där ett par dagar.  Detta stopp ledde till att Shaiq, son till Sahl ibn Sa’adi, en av Guds Sändebuds (fvmh) kompanjoner, blev informerad om Guds Sändebuds (fvmh) barns martyrskap och Ahl al-Bayts (fvmd) fångenskap. Han talade om för folket om Guds Sändebuds (fvmh) kärlek till Imam Hussein (fvmh) och att folket skulle visa sitt stöd och kärlek till karavanen med fångar.[5]

I vissa historiska källor står det att karavanen med de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) även passerade Baalbek. Baalbeks folk gick upp till 9,7 km ut från staden på deras speciella sätt för att festa och fira! Värt att nämna är att desto närmare städer var till Levanten, den umayyadiska regeringens säte, var dess folk längre ifrån Ahl al-Bayt (fvmd) och deras kännedom om umayyadernas islam var mer än kännedomen om den rena muhammedanska och alawitiska islam.

Umayyadernas styre över dessa områden tillät inte att traditionsåterberättare och talare berättade för folket om Ahl al-Bayts (fvmd) dygder och Ali ibn Abi Talibs (fvmd) meriter. Snarare var det tillåtet för traditionsåterberättare att hitta på traditioner som gynnade kalifatets regeringsapparat.

P.g.a. detta var det inte oväntat att Baalbeks invånare firade och var glada över att få se karavanen med Ahl al-Bayt och förtryckta fångar, speciellt då omfattande propaganda hade spridits mot karavanen innan karavanen med de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) hade kommit till staden.

Den beklagande synen av piskade och faderlösa barn, otröstliga kvinnor och föräldralösa flickor och skratt från ett folk som var fullständigt omedvetna och deras skymfande var som salt på Karbalas fångars sår!

Det var här som de Troendes ledares dotter, Umm Kulthum, förbannade dem då hon såg denna situation:

«اباد الله کثرتکم، و سلط علیکم من لا یرحمکم»

”Må Gud förskingra och förgöra er, och låta den [personen] styra över er som inte är er nådig!”[6]

 

 

 

 

Tal från förebilder i asketism och Gudsfruktan i Baalbek 

 

Samtidigt som tårar föll ned från Hans Excellens Imam Sadjads (fvmh) kinder sa han till det ignoranta folket i Baalbek med ett brinnande hjärta:

”Ja! Detta är tider och temporära förvåningar och dess kontinuerliga missöden!

Om jag ändå visste vart och till vilken tid ödets konflikter tog oss och hur länge lyckan vänder oss ryggen!

Vi transporteras på oklädda kamelers ryggar, samtidigt som ryttare på fina kameler passar sig för vägens skadande svårigheter!

Det är som om vi fångar är romare som nu blivit belägrade av deras krets!

Ve över er, å ignoranta människor! Ni har förnekat den Heliga Profeten (fvmh), varit otacksamma för hans ansträngningar och gått de vilseleddas väg.”[7]

 

Ankomsten till Levanten 

 

I vissa böcker om händelsen i Karbala har det skrivits att Imam Sadjad (fvmh), efter att ha fått stå ut med mycket tortyr på vägen, till slut kom fram till Levanten, komplotternas och förbannelsernas land, Ahl al-Bayts (fvmd) fienders land, landet vars män och kvinnor inte hörde annat än ont om Ali ibn Abi Talib (fvmd) under 50 års tid och ansåg att förbannande av honom vara en obligation.

Vad gjorde Kufaborna, som var följare till Ali (fvmh) och kände till Mästaren, jämfört med det som Levantens folk skulle göra?

Dilam ibn Umar säger:

”Jag var i Levanten den dagen som de fångade, Guds Sändebuds (fvmh) familj, kom till Levanten och jag såg dem gå i staden med mina egna ögon.

De förde Ahl al-Bayt (fvmd) mot den stora moskén. De stoppade dem för ett ögonblick. Då ställde sig en äldre man från Levanten framför Ali ibn al-Hussein (fvmd), som ansågs vara karavanens ledare, och sa:

”Tack Gud för att Han dödade er, räddade människorna från eran ondska och fick de Troendes ledare, Yazid ibn Muawiya, att segra över er!”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) teg så att den äldre mannen fick säga det han ville.

När den äldre mannens tal nådde sitt slut sa Imamen (fvmh):

”Jag har lyssnat till allt ditt tal och haft tålamod med att ditt tal skulle ta slut. Nu är det lämpligt att du även lyssnar på vad jag har att säga.”

Den äldre mannen sa: ”Jag är redo att lyssna.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa: ”Har du reciterat Koranen?”

Den äldre mannen sa: ”Ja.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa: ”Har du läst denna vers där Gud säger:

”Säg [Muhammed]: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [mina] anhöriga den kärlek [de har rätt att vänta].”[8]?”

Den äldre mannen svarade: ”Ja, jag har läst den versen (men vad har det för relation till er?).”

Hans Excellens svarade: ”Det som denna vers menar med Profetens (fvmh) anhöriga är vi.”

Därefter sa Imamen (fvmh): ”Å äldre man! Har du läst denna vers:

”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar…”[9]?”

Mannen från Levanten sa: ”Är ni den nära anförvanten och Profetens släktingar?”

Imamen (fvmh) sa: ”Ja, det är vi. Har du läst Guds tal som du läst i Koranen, där Han säger:

”Femtedelen av det byte som ni tar i krig – det måste ni veta – tillhör Gud och Sändebudet och [hans] närmaste…”[10]?”

Mannen från Levanten sa: ”Ja, det har jag läst.”

Imamen sa: ”Vi är även de som menas med [hans] närmaste.”

Imam Sadjad (fvmh) sa: ”Har du reciterat denna vers:

”…Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast (Ahl al-Bayt), från all [jordisk] smuts [och synd] och göra er renhet fullkomlig.”[11]?

Å man från Levanten! Finns det någon bland muslimerna förutom vi som igenkänns som Guds Sändebuds (fvmh) Ahl al-Bayt (hushåll)?”

Mannen från Levanten förstod att det som han hört om dessa fångar inte stämde. De är inte utlänningar. De är Guds Sändebuds (fvmh) ättlingar och han ångrade sig för det han hade sagt. Han höjde sina händer mot himlen i skam och med ånger sökte han förlåtelse genom att säga:

«اللهم انی اتوب الیک، اللهم انی اتوب الیک، اللهم انی اتوب الیک، من عداوة آل محمد صلی الله علیه وآله و ابرا الیک ممن قتل اهل بیت محمد صلی الله علیه وآله و لقد قرات القرآن منذ دهر فما شعرت بها قبل الیوم»

”Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger. Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger. Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger, från att ha visat fientlighet mot Profetens familj, och jag vänder mig till Dig för att söka befrielse från de som mördat Muhammeds (fvmh) Ahl al-Bayt. Jag har helt visst läst Koranen sedan lång tid, men jag har inte förstått dess mening och lärdomar förrän idag.”[12]

Samtalet som inträffade mellan Imam Sadjad (fvmh) och den äldre mannen från Levanten var en väckarklocka för Levantens ignoranta folk.

 

Imam Sadjads (fvmh) svar till fiendernas skadeglädje

 

Historiker har skrivit att Ibrahim, son till Talha (en av upprorsmakarna i kriget Jamal), var i Levanten då. Han anslöt sig till karanen med de fångade Ahl al-Bayt. När han såg Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa han följande till Hans Excellens:

”Å Ali ibn al-Hussein! Vem är segrare nu då? (det var som om Talhas son tänkte på sin faders förlust i kriget mot Ali ibn Abi Talib (fvmd) och sa så för att hämnas)”

Imam Sadjad (fvmh) sa:

”Om du vill veta vem som är segrare, recitera då böneutropet och Iqamah då det är tid för bönen.”[13]

Imam Sadjads (fvmh) korta men krossande svar till Talha ibn Ubaydullahs son hade ett djupt budskap med sig. Han fick honom att förstå att deras krig förr och nu inte var för att nå heder och världslig makt och att de nu därför skulle vara förlorare och Talhas son och Yazid vinnare. Ahl al-Bayts (fvmd) revolt var för att uppebarelsens och den profetiska missionens budskap skulle finnas kvar. Så länge som ropet av ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud förutom Gud, och jag vittnar om att Muhammed är Guds Sändebud” hörs från böneutropare och muslimer upprepar dessa slagord under böneutropet och Iqamah, är de segrarna.

 

Imam Sadjad i Yazids samling

 

Yazid ibn Muawiya (Guds förbannelse över honom), som var belåten med sin seger och ansåg sig vara segraren i slaget i Karbala, hade beordrat att en sammankomst skulle hållas så att de skulle föra dit de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) med en speciell ceremoni och på så sätt förödmjuka Ahl al-Bayt. Hovets ansvariga var pliktiga att binda fast karavanens fångar i varandra med rep och kedja fast Ali ibn al-Hussein (fvmd)[14], som var fångarnas ledare, och därefter föra dem till Yazids samling. Ceremonin genomfördes och karavanens fångar kom till Yazids sammankomst. Fångarnas ansikten var indammade i sorg, ledsnad och smärta. Högmodigt leende och glädje syntes i Yazids och hans närmastes ansikten. Imam Zayn al-Abidin (fvmh) ansåg det inte var tillåtet att hålla tyst. Så fort hans välsignade ögon fick syn på Yazids smutsiga ansikte sa han:

«انشدک الله یا یزید ما ظنک برسول الله لو رانا علی هذه الحالة»

”Å Yazid! Vid Gud, vad skulle Guds Sändebud göra om han såg oss i denna situation?”[15]

Imamen (fvmh) framförde det högsta budskapet med den kortaste meningen till de närvarande i Yazids sammankomst.

Levantens folk, som ansåg Yazid vara Guds Sändebuds (fvmh) efterträdare och hyste respekt för Profeten (fvmh), frågade sig själva om det fanns någon koppling till Profeten p.g.a. Imamens (fvmh) uttalande.

Imamens (fvmh) tal slog ett sådant slag mot Yazids regerings stommar att Yazid förödmjukades och att han därmed beordrade att de skulle ta av halsjärnet och kedjorna från Imam Zayn al-Abidins (fvmh) händer och fötter.

Yazid var full av högmod. När de ansvariga i hovet förde Martyrernas mästares huvud inför honom reciterade han en dikt tillhörande Hasin ibn Hammam Murra:

«یغلقن هاما من رجال اعزة علینا و هم کانوا اعق و اظلما;

”[Svärd] har huggit av huvuden tillhörande män som vördas av oss, [men vad kan man göra då] de överlistat oss i fientlighet och hat!”

Imam Sadjad (fvmh) svarade Yazid med att säga:

”Å Yazid! Istället för dikten du läste, så lyssna på den här versen från Koranen där Gud säger:

”Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sätter den i verket. Detta kostar inte Gud någon möda. [Så är det] för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er. Gud älskar inte inbilska skrävlare.”[16]

Yazid, som förstod Imamens (fvmh) syfte och versens budskap, blev väldigt arg och samtidigt som han lekte med sitt skägg sa han:

”En annan vers finns även i Koranen som passar dig och din far:

”Ingen motgång drabbar er som inte är en följd av era egna händers verk; ändå är det mycket som Han förlåter.”[17]

Sedan talade han till Ali ibn al-Hussein (fvmd) och sa:

”Å Ali! Din far bröt en familjerelation och ignorerade min rättighet, och krigade mot oss om makt. Gud tog hand om honom som du sett.”[18]

Imam Sadjad (fvmh) reciterade versen han tidigare reciterade ännu en gång.

Zayd sa till sin son (Khalid): ”Svara honom!” Khalid visste inte vad han skulle säga, och Yazid reciterade ännu en gång den vers han tidigare reciterat för att hindra Imamens budskap att nå fram.

Yazid förväntade sig att Imam Sadjad (fvmh) skulle bli tyst gentemot hans förolämpningar och fula uppförande, men Hans Excellens gick fram och ställde sig framför Yazid och sa:

”Åtrå inte att du ska förolämpa oss och att vi ska vörda dig. Om ni irriterar oss kommer vi att ignorera erat [försök till att] irritera oss. Gud vet att vi inte tycker om er. Om ni inte tycker om oss kommer vi inte att klandra er för det.”[19]

majlis Yazid, som hade nått en återvändsgränd, sa:

”Det du sa stämmer, men din far och farfar ville bli amirer. Tack Gud att Han dödade dem och spillde deras blod.” Sedan upprepade han sitt tidigare tal och sa: ”Å Ali! Din far bevarande inte släktskapsrelationer och ignorerade min rättighet, och tvistade gällande mitt kungastyre. Gud gjorde det du vittnat om.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa:

”Å son till Muawiya, Hind (hans farmor) och Sakhra (hans farfar Abu Sufyan)! Innan du föddes tillhörde Profeten och regeringen min far och mina förfäder. Under dagen [för slaget] Badr, Uhud och Ahzab bar min far på Guds Sändebuds (fvmh) flagga, och din far och farfar bar på förnekarnas flagga.”

Sedan sa han:

”Å Yazid! Du skulle ha gråtit berg, sovit på grus och skrikit och vrålat om du visste vad du har gjort och vad du åsamkat min far, min bror, mina kusiner och min familj.”[20]

Yazid ville att hovets predikant skulle gå upp på predikstolen och tala illa om Imam Hussein (fvmh) och Imam Ali (fvmh). Han handlade utefter denna order.

Imam Sadjad (fvmh) blev arg p.g.a. predikantens fräckhet och sa:

”Må Gud placera dig i helvetets eld!”

När den betalde predikantens tal nådde sitt slut talade Imam Sadjad (fvmh) till Yazid och sa:

”Din talare refererade det han ville till oss. Tillåt även mig att få tala till folket!”

Först gick inte Yazid med på det. Inte förrän de runtomkring honom, de som närvarade i sammankomsten och en av kalifens söner insisterade gav Yazid Imamen (fvmh) tillåtelse och sa:

”Gå till podiumet och be om ursäkt för det som din far gjorde!”

[1] Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206.

[2] Tarikh, Tabari, vol. 4, s. 252.

[3] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 184.

[4] Imam Hussein va Iran, s. 485-492.

[5] Ibid.

[6] Yunabi’ al-Mawadda, s. 352.

[7] Ibid.

[8] Heliga Koranen – 42:23.

[9] Heliga Koranen – 17:26.

[10] Heliga Koranen – 8:41.

[11] Heliga Koranen – 33:33.

[12] Maqtal, Khawarazmi, s. 61-62; Ihtijaj, Tabarsi, vol. 2, s. 305.

[13] Amali, Sheikh Tusi, vol. 2, s. 290.

[14] Siyar A’lam al-Nubula, vol. 3, s. 216.

[15] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 131.

[16] Heliga Koranen – 57:22-23.

[17] Heliga Koranen – 42:30.

[18] Tarikh, Tabari, vol. 7, s. 376; Baladhuri, vol. 2, s. 220.

[19] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 175.

[20] Tarikh, Ibn Athir, vol. 2, s. 86.

Imam Sadjads (fvmh) sjukdom

Vissa historieskribenter anser att Imam Zayn al-Abidin (fvmh) var 24 år gammal under den hjärtskärande och blodiga händelsen i Karbala och vissa andra har skrivit att hans ålder var lite över 22 år. Muhammed ibn Sa’d skriver i sin bok:

”Ali ibn al-Hussein (fvmd) var tillsammans med sin far under händelsen i Karbala. Hans ålder var då lite över 23 år[1]. Hans son, Imam Muhammed Baqir (fvmh), som var tillsammans med sin far Imam Sadjad (fvmh) från [händelsen i] Karbala till martyrskapet, var tre eller fyra år gammal. Imam Zayn al-Abidin deltog inte i helig strid då p.g.a. sjukdom och Gud bevarade honom för muslimernas vägledning, och Guds Sändebuds (fvmh) ättlingar begränsades till att vara från Fatimas (fvmh) ättlingar via Imam Husseins (fvmh) och därefter Imam Sadjad (fvmh) och hans ättlingar.”[2]

Sheikh Mufid säger angående detta:

”Efter att Imam Hussein (fvmh) druckit martyrskapets dryck ville Shimr även attackera Imam Sadjad (fvmh). Imam Zayn al-Abidin (fvmh) låg sjuk och Hamid ibn Muslim försvarade honom och förhindrade Shimrs attack. Umar ibn Sa’d förflyttade H. Exc. och Ahl al-Bayt till Kufa samtidigt som H. Exc. led av sjukdom.”[3]

Imam Sadjad (fvmh) var sjuk under den blodiga revolten i Karbala under en kort period, p.g.a. Guds vilja, och efter att han frisknat till agerade han som Helig Ledare i 35 år och hade ansvaret för det muslimska samhället. Detta att vissa presenterat denna tappra Imam som att han hela tiden var sjuk till en sådan grad att det stannat kvar i folks sinnen, är i själva verket ouppmärksamhet gentemot den fjärde Imamen (fvmh) och hans uppoffranden.

 

Imam Sadjads roll i att hålla Ashuradagens revolt i liv   

Från en generell aspekt orsakade Martyrernas mästare, Hans Excellens ”Aba Abdillah” Hussein (fvmh), och hans trogna kompanjoners martyrskap den umayyadiska regeringens sönderfall och att deras legitimitet ifrågasattes. För att denna sorgliga tragedi inte skulle glömmas bort grät den fjärde Imamen över Ninawas[4] martyrer väldigt mycket. Den fruktansvärda händelsen i Karbala och Ashuradagens tidlösa revolt var så pass hjärtslitande att de som bevittnade den oerhörda tragedin aldrig glömde bort den så länge de levde.

Varenda gång Imamen ville dricka vatten föll tårar nedför hans ögon då hans blick träffade vattnet. När Hans Excellens frågades om orsaken till hans gråtande sa han:

”Hur skulle jag inte gråta då Yazids folk lät vilda djur och ökendjur dricka vatten, men förhindrade detta för min far och marterade honom då han var törstig?”

Den stora Ashurarevoltens predikant, H. Exc. Imam Sadjad (fvmh), kunde med starka tal och predikningar rädda Martyrernas mästares sanningssträvande revolution från att vilseledas. T.o.m. idag, efter att 15 sekel passerat, är denna revolt fortfarande magnifik och tidlös.

 

Hans närvaro inför Ahl al-Bayts (fvmd) fångar

Efter Ashura förde de Imam Sadjad tillsammans med övriga fångar till Kufa. Det finns ingen noggrann statistik om dessa fångar. Vissa historiker har skrivit att det var 64-84 kvinnor och 12-14 pojkar och män[5] som transporterades på 40 osadlade kameler.[6] Alla var fastkedjade eller fastbundna.[7] Den enda mannen i karavanen med fångar var Imam Sadjad (fvmh). Fienden var strängare mot honom än mot de andra. De var det så pass att historiker skrivit att de transporterade Imam Zayn al-Abidin (fvmh) på en oklädd kamel, bundit fast Hans Excellens välsignade händer bakom hans nacke, spänt fast kedjor om hans kropp[8] och bundit fast hans fötter vid kamelens mage.[9]

 

En del historiker har skrivit att karavanen med fångar kom till Kufa den 12 Muharram år 61 e.h. och andra har skrivit att de kom dit den 16 och 17 Muharram.[10]

[1] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163; Zendeganie Emam Zayn al-Abidin, Seyyed Muhsin Amin, Hussein Vejdani, s. 70.

[2] Irshad, Shaykh Mufid, s. 254.

[3] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163.

[4] Ninawa är ett annat namn på platsen Karbala.

[5] Riyadh al-Quds bi-Hadaiq al-Ins, vol. 2, s. 227.

[6] Maqtal al-Hussein, Muqaddam, s. 355; Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 114 och 196.

[7] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 132.

[8] Irshad, vol. 2, s. 123; Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206; Amali, Sheikh Tusi, vol. 1, s. 90.

[9] Nasukh, vol. 3, s. 30.

[10] Imam Hussein va Iran, s. 480.