Imamen (fvmh) och förbättrandet av samhället

De felfria Imamerna (fvmd) försvarade den sanna islam och förkunnade trosgrunder och Guds lagar såsom Guds profeter gjorde med speciella metoder och utifrån de omständigheter och villkor som existerade på deras tid.

I början av denna text skrev vi generellt om de historiska omständigheterna och den speciella situationen under Imam Sajjads (fvmh) tid. Det blev tydligt att umayyadernas kalifer öppet bröt mot de islamiska lagarna och inte drog sig för att begå någon form av förtryck eller att förkunna otukt. Speciella metoder krävdes för att kunna skapa ett motstånd under denna politiska situation och kulturella atmosfär. Av denna orsak använde sig H. Exc. utav speciella metoder för att genomföra Guds planer, sprida islamiska läror och stå emot den umayyadiska regeringsapparatens förtryck och korruption. I den kommande texten kommer vi att gå igenom tre exempel av dessa metoder.

1 – Bevarandet av åminnelsen av Ashura

Under perioden för den umayyadiska regeringens kalifer hade det islamiska samhället gått så pass vilse att Guds Sändebuds (fvmh) traditioner öppet lämnades och många påhitt fördes in i religionen. Personer såsom Yazid, som alla islamiska inriktningar är eniga om gällande hans korruption och anklagar honom för att ha lämnat bönen och druckit vin[1], tog täten i att styra över muslimerna. Därmed agerade Imam Hussein (fvmh) som en hjälte i historien med syftet att stå emot de umayyadiska agenternas förtryck och korruption, bringa liv i traditionen om att påbjuda det goda och förbjuda det onda och att få det islamiska samhället att återvända till dess raka väg. Genom att offra sitt eget blod bevarade han islams nysådda frön.

Efter den tragiska händelsen under Ashura fokuserade Imam Sajjad (fvmh) på att hålla passionerade predikningar, som upplyste samhället om en sådan tragisk händelse och folket om dess onda konsekvenser, under sin fångenskap i Kufa och Levanten utan någon som helst rädsla eller fruktan för umayyadernas despotiska apparat.

Efter det använde han sig också av varenda tillfälle han fick för att hålla åminnelsen av Ashura vid liv och att tala om den stora revolten. Ett exempel på detta är att H. Exc. vid olika tillfällen grät vid åminnelse av förtrycket mot hans fader och hans faders trogna barn och kompanjoner. Bl. a. har det återberättats i en tradition att H. Exc. grät varje gång han tog tag i en vattenbehållare för att dricka. Han frågades om anledningen till detta varpå han svarade:

«وکیف لا ابکی وقد منع ابی من الماء الذی کان مطلقا للسباع والوحوش»

”Hur skulle jag inte gråta samtidigt som min far helt visst förhindrades från [att dricka] vatten, men vilda djur och ökendjur tilläts gör det?!”[2]

Utan tvekan hade sådana handlingar från Imamens sida positiva politiska konsekvenser, eftersom den upprepade påminnelsen om katastrofen i Karbala inte tillät att den umayyadiska regeringens förtryck och kriminalitet glömdes. Från en annan aspekt stod det de umayyadiska regenterna väldigt dyrt att folket inte glömde bort detta och således ifrågasattes deras legimitet.

2 – Rådgivning och vägledning till folket

En annan metod som Imamen (fvmh) hade var att bevara islams kärna, att förkunna Guds läror och att kämpa mot förtryck och korruption, precis som Guds vänners och de renade Imamernas (fvmd) allmänna metoder. Detta innebar att via predikans, rådgivningens och vägledningens väg göra folket bekanta med den sanna islams åsikter. Som en kärleksfull och barmhärtig far varnade han dem från att drabbas av mörkrets och förödelsens strömvirvel och likt en strålande sol lyste han upp vägledningens och segerns väg för folket.

Vissa av dessa råd och uttalanden är tal som han höll varje fredag i Profetens moské (fvmh).[3] Andra tal och predikningar som Hans Excellens höll inför hans speciella anhängare har återberättats av kompanjoner såsom Abu Hamza Thumali.

Utöver detta gav Imamen (fvmh) råd till hovets rättslärda, traditionsåterberättare och domare genom att själv närvara eller via brev. På detta vis kallade han dem till att följa sanningen. Ett exempel var att Imamen (fvmh) utav medömkan upplyste Zuhri (en av Abd al-Malik ibn Marwans hovs rättslärda och traditionsåterberättare) om konsekvenserna av hans jobb i ett brev. Han ville att Zuhri skulle upphöra med vilseledning och välja den rätta vägen.

På ett ställe i detta brev skriver Imam Sajjad (fvmh) följande:

«احذر فقد نبئت وبادر فقد اجلت انک تعامل من لا یجهل وان الذی یحفظ علیک لا یغفل، تجهز، فقد دنا منک سفر بعید وداو ذنبک فقد دخله سقم شدید»

”Var försiktig då du helt visst meddelats [om fara], och handla då en tidsfrist getts till dig! Du gör helt visst affärer med Den som inte är ignorant och okunnig. Och Den som bevarar [räkenskapen av dina handlingar] åt dig glömmer helt visst inte bort. Var således redo för att resa, då en lång resa väntar dig, och ge bot för dina synder då du blivit drabbad av en svår sjukdom!”[4]

Med denna visa metod gav Imamen (fvmh) även predikan och råd till folket och förmedlade erkända islamiska åsikter till dem, samtidigt som det användes som en politisk metod för att kämpa mot regeringsapparatens förtryck, och samtidigt främjade han inte regeringens politik. Slutligen kunde H. Exc. genomföra sina fullvärdiga planer och aspirationer.

3 – Försök till att nå förbättring i form av åkallelse

Desto mer tid passerade under de umayyadiska kalifernas regerande försämrades omständigheterna i samhället och Ahl al-Bayt (fvmd), som var Koranens motstycke (Kufw)[5], nonchalerades och behandlades sämre. De förbannades från predikstolar[6] och umayyadernas regenter prisades. Det slutade med att musiker och sångare blev viktiga i ett samhälle där helig kamp, martyrskap, kunskap och Gudsfruktan tidigare ansågs vara värdefullt, till sådan grad att när en av de kända sångerskorna kom till Mecka blev hon så pass välkomnad att man tidigare inte sett något liknande ske för någon mufti, rättslärd eller traditionsåterberättare.[7]

I ett sådant samhälle och med hänsyn till de begränsningar och politiska påtryckningar som existerade valde Imam Sajjad (fvmh) åkallelse och dyrkan som ett lämpligt medel för att göra motstånd mot sådana omständigheter. Med denna visa metod satte han fart på samhället, som stagnerade från den moraliska aspekten, och gav nytt liv i besmutsade och oklara hjärtan med ljuset av tro. Imamen (fvmh) gav speciell betoning på två särskilda aspekter i dessa åkallelser, utöver teologiska och moraliska frågor:

1. Ledarskap:

Imam Sajjad (fvmh) betonade Ahl al-Bayts (fvmd) självklara rättighet, som umayyaderna tagit ifrån dem, i många åkallelser så att på detta vis upplysa folket om denna fråga, alltså vilka som är de riktiga regenterna och efterträdarna till Profeten (fvmh). Hans Excellens säger på ett ställe i Sahifa Sajjadiyya:

«اللهم ان هذا المقام لخلفائک واصفیائک وموضع امنائک فی الدرجة الرفیعة التی اختصصتهم بها قد ابتزوها . . . حتی عاد صفوتک وخلفائک مغلوبین مقهورین مبتزین»

”Å Gud! Denna ställning (kalifatet) är för Dina ställföreträdare och kalifer. Dina trogna vänner och de som fått ställningen att förvalta åt Dig är på höga nivåer, [nivåer] som Du gjort exklusiva för dem, men som andra tagit ifrån dem… till sådan grad att Dina trogna vänner och ställföreträdare besegrats, underkuvats och deras rättigheter fråntagits dem.”[8]

2. Uttalanden om Ahl al-Bayts (fvmd) dygder:

Gentemot regeringsapparatens negativa propaganda mot Ahl al-Bayt (fvmd) inkluderade H. Exc. hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans familj i många åkallelser, för att på så sätt tala om deras dygder och höga ställning utöver att presentera dem som Profetens (fvmh) verkliga efterträdare. Han säger följande i en av åkallelserna:

««وصل علی محمد و آله الطیبین الطاهرین الاخیار الانجبین

”[Å Gud!] Skicka hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans goda, rena, utvalda och nobla familj!”[9]

Källa: http://www.hawzah.net/fa/Magazine/View/2689/4285/27625

[1] Muruj al-Dhahab, Ibid, s. 79; Al-Kamil, Ibn Athir, Ibid, s. 127; Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibid, s. 232; Majma’ al-Zawaid, Haythami, Dar al-Kitab al-‘Arabi, vol. 5, s. 241; Musnad Abu ‘Ali, Dar al-Ma’mun, vol. 2, s. 176.

[2] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 109.

[3] Tuhaf al-‘Uqul, Ibid, s. 252.

[4] Ibid, s. 276.

[5] Här har många traditioner återberättats från den Heliga Profeten (fvmh); bl. a. traditionen ”Thaqalayn” som de flesta sunnitiska och shiitiska traditionsböcker återberättat, såsom Kanz al-’Ummal, Fadhil Hindi, Muassasat al-Risalah, vol. 1, s. 380; Sahih Muslim, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 4, s. 1873; Usd al-Ghabah, Ibn Athir, vol. 2, s. 12.

[6] Mu’jam al-Buldan, Yaqut ibn Abdullah al-Hamawi, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 3, s. 192.

[7] Al-Aghani, Abu al-Faraj Isfahani, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 8, s. 225.

[8] Sahifa Sajjadiyya, åkallelse 48.

[9] Ibid, åkallelse 6.