Imam Sajjads (fvmh) dygder och goda kvalitéer

Det är uppenbart att vi aldrig helt ut kan förstå Imam Sajjads (fvmh) verkliga status och position och skriva ned alla hans dygder och goda kvalitéer. Men genom att studera Hans Excellens levnadssätt kan vi förstå en del av Imamens dygder och goda moraliska kvalitéer och parfymera oss med den goda doften som kommer från honom. Därmed kommer vi att summera en del av dem här.

 

1. Kunskap

Bland de mest tydliga dygderna och utmärkande kvalitéerna tillhörande Imamerna (fvmh) är deras vidsträckta kunskap, som kallas för ”al-Ilm al-Ladunni”, vilket är en kunskap som kommer direkt från Nådens källa och Sanningen Själv.  Imam Baqir (fvmh) säger:

«ان لله عزوجل علمین: علم لا یعلمه الا هو وعلم علمه ملائکته ورسله فما علمه ملائکته ورسله فنحن نعلمه»

”Gud, den Upphöjde och Glorifierade, har två [sorters] kunskaper; en kunskap som ingen annan än Han vet om, och en kunskap som Han lärt Sina änglar och sändebud. Vi (Ahl al-Bayt) vet om det som Han lärt Sina änglar och sändebud.”[1]

P.g.a. detta är en av Hans Excellens ypperliga egenskaper hans omfattande kunskaper om teologi och islamiska lagar, i sådan grad att han gav ett noggrant och förvånansvärt svar varje gång någon ställde en fråga till honom. Denna exklusiva egenskap fick andra skolors lärda att förbryllas och ge honom beröm. Det var på det viset att Zuhri, en av Abd al-Malik Marwans hovs lärda och som var en av Ahl al-Bayts (fvmd) motståndare, sa följande om Imam Sajjad (fvmh):

«ما رایت احدا کان افقه منه»

”Jag har inte sett någon som är mer djuplärd än honom (Ali ibn al-Hussein (fvmd)).”[2]

Men det är väldigt förvånansvärt och beklagande hur Hans Excellens, med sådan hög ställning och kunskapsnivå, behandlades ovänligt och ignorerades av folket, och t.o.m. lärda och vetenskapsmän. Således skådades endast ett begränsat antal studenter till honom såsom Jabir ibn Abdullah Ansari, Abu Hamza Thumali, Yahya ibn Umm Tawil och Muhammed ibn Jubayr ibn Mat’am.[3]

 

En sida från boken om Imamens (fvmh) kunskap

Den nobla boken Sahifa Sajjadiyya, som består av åkallelser och böner från shiamuslimernas fjärde Imam, anses vara en av de största och viktigaste skatterna, fylld av sanningar och gudomliga hemligheter. Av denna anledning har den blivit känd vid smeknamn såsom ”Ahl al-Bayts evangelie”, ”Muhammeds familjs psalmer” och ”Koranens syster”[4]. P.g.a. denna boks betydelse och magnificens har det skrivits många kommentarsböcker om den. Ägaren till boken al-Dhari’ah har nämnt 47 kommentarsböcker till Sahifa vid namn.[5]

År 1353 e.h. skickade Ayatullah Najafi (fvmh) en version av Sahifa Sajjadiyya till Tantawy (Alexandrias mufti) i Egypten. Efter att ha tackat för att ha fått ta emot denna ovärderliga gåva skrev han följande som svar:

”Vår avsaknad är att vi inte förrän nu fått tag på detta tidlösa och ovärderliga verk. Hur jag än tittar i den finner jag att den är från en högre skapelses tal och lägre än Skaparens tal.”[6]

Efter en livstid av ansträngningar, studerande och undervisning för att kunna tala eller skriva om ett ämne lägger stora vetenskapsmän och lärda ned stor tid på att studera och rådfråga kring ämnet. Men Imam Sajjad (fvmh) har framfört dessa höga meningar och ämnen då han talade med sin Skapare och då hans fulla uppmärksamhet var riktad mot den Dyrkade. Detta är ingenting annat än en uppbrusning från den felfria Imamens källa av gudomlig kunskap.

Utöver Sahifa Sajjadiyya har ett ovärderligt manuskript från H. Exc. kvarlämnats som likt en ljusstråle lyser upp människans väg. I detta tidlösa verk, som heter Risalat al-Huquq (Avhandlingen om rättigheter), har 51 rättigheter och ansvar redovisats; från Guds rättigheter över människan, sedan kroppsdelarnas rättigheter och till sist rättigheterna för de som lever under muslimernas beskydd.[7]

 

2. Dyrkan i hög grad

 

Bland de viktigaste orsakerna som får människan att utföra mer dyrkan är att få känna den söta smaken av dyrkan. Om någon når en nivå av perfektion då dyrkans sötma upplevs i djupet av sin existens kommer denne aldrig att spendera sin tid på annat så gott det går. Därmed bör en av våra önskningar till Gud vara detta:

«واذقنی حلاوة ذکرک»

”[Å Herre!] Gör så att jag får smaka på sötman av erinran av Dig!”

Det är naturligt att Imam Sajjad (fvmh), som var på en sådan hög spirituell nivå och hade drunknat i det eviga havet av ihågkommelse av Gud och vars existens var full av söthet av ihågkommelse av Sanningen, tillbringade större delen av sin tid med att dyrka Gud.

Imam Muhammed Baqir (fvmh) sa följande angående sin faders dyrkan:

«بلغ من العبادة ما لم یبلغه احد وقد اصفر لونه من السهر ورمضت عیناه من البکاء ودبرت جبهته من السجود و ورمت قدماه من القیام فی الصلاة»

”Ingen annan dyrkade så mycket som honom. Han blev gul [i ansiktet] av nattGudstjänst och hans ögon blev röda av gråtande. Hans panna hade en bula p.g.a. bugande mot marken och hans fötter var uppsvullna av att stå upp och be.”[8]

Denna egenskap som Imam Sajjad (fvmh) hade var så utmärkande att andra trosinriktningars lärda berömde honom för det. Malik ibn Anas (ledaren för Maliki-skolan, en av Ahl al-Sunnahs fyra skolor) sa:

«ولقد بلغنی انه کان یصلی فی کل یوم ولیلة الف رکعة الی ان مات»

”Jag har informerats om att han (Ali ibn al-Hussein (fvmd)) bad tusen enheter varje dag och natt ända fram tills han dog.”[9]

Ibn Abi al-Hadid har även sagt:

«وکان الغایة فی العبادة»

”Han var främst i dyrkan.”[10]

Av denna orsak blev H. Exc. känd vid smeknamnet Zayn al-Abidin (Dyrkarnas prydnad).[11]

 

Ödmjukhet i dyrkan

 

Imam Zayn al-Abidin visade fullständig uppmärksamhet till sin Herre när han dyrkade p.g.a. hans fullständiga förståelse om Gud och oerhörda kärlek till Honom och att han hade nått en gudomlig ställning hos Gud. Han var ouppmärksam mot allting runtomkring sig då han dyrkade. Hans hjärta var så pass fyllt med erinran av Gud att hans hjärta hade ont om plats för andra skapelser. Abu Na’im Isfahani, en av Ahl al-Sunnahs lärda, återberättar:

«کان علی بن الحسین اذا فرغ من وضوء الصلاة وصار بین وضوئه وصلاته اخذته رعدة ونفضة، فقیل فی ذلک، فقال: ویحکم اتدرون الی من اقوم ومن ارید اناجی»

”Ali ibn al-Hussein brukade darra efter att han hade gjort klart sin tvagning inför bönen och innan han skulle be. Han frågades om detta tillstånd. Han sa då:

”Ve över er! Vet ni [inte] Vem jag står inför och Vem jag vill tala intimt med?””[12]

Abi Nuh Ansari återberättar även att de var hemma en dag och att Ali ibn al-Hussein även närvarade där. Han var upptagen med att be och han hade bugat mot marken. Plötsligt började huset att brinna. Två gånger sa de till Hans Excellens:

”Å son till Guds Sändebud! Det brinner!”[13]

Men Imamen (fvmh) lämnade inte sin bugande ställning tills elden hade släckts. Då sa någon till honom:

”Vad var det som gjorde dig ignorant om elden?”[14]

Hans Excellens svarade med att säga: ”Den kommande världens eld gjorde mig ignorant om den.” [15]”

 

3. Övermäktighet och storhet

Umayyadernas regenter och alla de som innerligt hatade Ahl al-Bayt (fvmd) gjorde allt för att isolera Ahl al-Bayt (fvmd), minska folkets kärlek till dem och släcka det gudomliga ledarskapets ljus genom att sprida negativ propaganda om dem.

”De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen.”[16]

Trots alla dessa ränker, konspirationer och negativ propaganda hade denna familj en hög nivå och ställning hos folket och respekterades och hedrades av dem.

Det har återberättats att Hisham ibn Abd al-Malik (en umayyadisk regent) gav sig iväg mot Mecka för att göra Hajj. Då han ville nå den svarta stenen under Tawaf (cirkulerande runt Kaba) lyckades han inte att göra detta p.g.a. den stora folkmassan. Sedan satte sig Hisham på ett podium som de hade anordnat åt honom bredvid helgedomen och hans soldater ställde sig runtom honom. Vid detta ögonblick kom Imam Sajjad (fvmh) till platsen insvept i en mantel.

«احسن الناس وجها واطیبهم رائحة، بین عینیه سجادة»

”Hans ansikte var vackrast av alla, han doftade bäst av dem och han hade ett märke av bugande mot marken i pannan.”

När Imamen (fvmh) kom nära den svarta stenen under Tawaf gick folket åt sidan så att han kunde nå den svarta stenen p.g.a. hans vördnad och för att visa respekt och prisa honom. Hisham blev arg p.g.a. detta. En av personerna runtom Hisham frågade: ”Vem är denna person som folket respekterar på detta vis?”

Farazdaq (en känd arabisk poet), som kände igen Hans Excellens, sa: ”Jag känner igen honom.” Omedelbart börjande han recitera poesi och många dikter om Imamens (fvmh) dygder. I historieböcker har det refererats väldigt mycket till dessa dikter.

هذا الذي تعـــرف البطحاء وطأته              والبــيت يعــرفه والحــل والحـــــرم

Den [som du inte känner igen] är den vars fotspår ”Batha”[17] känner till,

och som Kaba, al-Hill[18] och helgedomen känner igen [likväl]

هــذا ابــن خــــير عــباد الله كلهم                هــــذا التــــقي النــقي الطاهر العلم‏

Detta är sonen till Guds allra bästa tjänare

Detta är den Gudsfruktande, den utvalde, den rene och den [vägledande] fanan.

إذا رأتــــه قــــريش قــــال قائلها                إلــــى مكــــارم هــــذا ينــتهي الكرم‏

När Quraysh ser honom säger en av dem:

Generositet och givmildhet når sin högsta form hos honom.”

Vid detta ögonblick blev Hisham riktigt förbannad och beordrade att Farazdaq skulle fängslas i ’Asfan, mellan Mecka och Medina.[19]

 

4. Ödmjukhet

Ledarskapets och förmyndarskapets himmels fjärde strålande stjärna hade en hög ställning hos folket. Hans moraliska dygder, stora kunskaper och nära relation till Guds Sändebud (fvmh) var orsaken till att vanligt folk och intellektuella visade respekt och prisade honom.Trots detta beteende från folkets sida var ödmjukhet en av Hans Excellens mest utmärkande moraliska egenskaper. Det var till sådan grad att vissa muslimer invände gällande detta ibland.

Ett exempel var att Imamen (fvmh) en dag kom till moskén. Efter att han passerat folksamlingen satte han sig bredvid Zayd ibn Aslam. Vid detta ögonblick protesterade Nafi’ ibn Jubayr och sa till Hans Excellens:

«غفر الله لک، انت سید الناس، تاتی تتخطی حتی تجلس مع هذا العبد»

”Må Gud förlåta dig! Du är folkets mästare. Varför går du såhär för att sedan sätta dig bredvid denna tjänare?”

Hans Excellens sa:

«العلم یبتغی ویؤتی ویطلب من حیث کان»

”Kunskap måste sökas, ges och tas varifrån det än må vara.”[20]

Ja! Nobla personer är alltid ödmjuka då de är på toppen av storhet och nobless, och anser sig själva vara små och försumbara inför världarnas Herres storhet. Därmed tillåter de sig aldrig att bete sig högmodigt inför andra tjänare.

Imam Sajjad (fvmh) var så pass ödmjuk när han bemötte folk att han ibland försökte vara okänd bland folket så att han kunde bemöta folket ödmjukt och stå till deras tjänst.

Imam Sadiq (fvmh) sa:

”När Imam Sajjad (fvmh) var på resa gick han med karavanen på sådant vis att han inte kunde kännas igen. Han lovade karavanens resenärer att han skulle stå dem till tjänst under resans gång. En dag reste han på detta sätt. En man som kände Imamen från tidigare såg Hans Excellens. Han gick till karavanens folk och sa till dem: ”Vet ni vem han är?” De sa: ”Nej.” Han sa: ”Han är Ali ibn al-Hussein (fvmd).” De gick med raska steg till Imamen (fvmh) efter att de hört detta och pussade hans händer och fötter och sa:

”Å son till Guds Sändebud! Vill du att vi ska drabbas av helvetets eld? Kommer vi inte att gå under för evigt om vi missaktat dig?”

Imamen (fvmh) sa: ”En dag reste jag med en grupp som kände mig, och p.g.a. min nära relation till Guds Sändebud (fvmh) respekterade de mig för mycket. Eftersom jag var rädd för att ni även skulle göra så presenterade inte jag mig [för er].”[21]

[1] Ibid, s. 256.

[2] Siyar A’lam al-Nubala, Dhahabi, Muassasat al-Risalah, vol. 4, s. 389.

[3] Fi Rihab Aimmat Ahl al-Bayt, Muhsin Amin ’Amili, Dar al-Ta’aruf, vol. 3, s. 213.

[4] Al-Dhari’ah, Shaykh Aqa Buzurg Tehrani, Al-Maktabat al-Islamiyyah, vol. 15, s. 18.

[5] Ibid, vol. 13, s. 345-359.

[6] Sireye Pishvayan, Mahdi Pishvayi, Musasseseye Emam Sadeq (fvmh), s. 271; Be Naql az Sahifeye Sajjadiyye, Tarjumeye Seyyed Sadr al-Din Balaghi, (Muqaddame) s. 37.

[7] Al-Amali, Shaykh Saduq, Majlis 59, s. 301-306; Al-Khisal, Shaykh Saduq, Bab 50 och uppåt, s. 564-570; Tuhaf al-’Uqul, Harrani, Dar al-Kutub al-Islamiyyah, s. 255.

[8] Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Dar al-Awdha, vol. 4, s. 162.

[9] Tahdhib al-Kamal, Al-Muzi, Muassasat al-Risalah, vol. 20, s. 390; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 392.

[10] Sharh Nahj al-Balaghah, Ibn Abi al-Hadid, Dar Ahya al-Turath al-‘Arabi, vol. 1, s. 27.

[11] Tahdhib al-Kamal, Ibid; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid; Hilyat al-Awliya, Abu Na’im Isfahani, Dar al-Fikr, vol. 3, s. 135.

[12] Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 133.

[13] «یابن رسول الله! النار»

[14] «ما الذی الهاک عنها»

[15] «الهتنی عنها النار الاخری»

Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 389; Bihar al-Anwar, Majlisi, Ibid, s. 80; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 163; Tarikh Madinat Damashq, Ibn ‘Asakir, Dar al-Fikr, vol. 41, s. 377.

[16] 61:8 – Heliga Koranen

[17] En särskild plats i Mecka.

[18] Området utanför helgedomen i staden Mecka.

[19] Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 400; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 398; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 183; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 139.

[20] Al-Tabaqat al-Kubra, Ibn Sa’d, Dar Sadir, vol. 5, s. 216; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 388; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 138.

[21] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 69.