Imamen (fvmh) och förbättrandet av samhället

De felfria Imamerna (fvmd) försvarade den sanna islam och förkunnade trosgrunder och Guds lagar såsom Guds profeter gjorde med speciella metoder och utifrån de omständigheter och villkor som existerade på deras tid.

I början av denna text skrev vi generellt om de historiska omständigheterna och den speciella situationen under Imam Sajjads (fvmh) tid. Det blev tydligt att umayyadernas kalifer öppet bröt mot de islamiska lagarna och inte drog sig för att begå någon form av förtryck eller att förkunna otukt. Speciella metoder krävdes för att kunna skapa ett motstånd under denna politiska situation och kulturella atmosfär. Av denna orsak använde sig H. Exc. utav speciella metoder för att genomföra Guds planer, sprida islamiska läror och stå emot den umayyadiska regeringsapparatens förtryck och korruption. I den kommande texten kommer vi att gå igenom tre exempel av dessa metoder.

 

1 – Bevarandet av åminnelsen av Ashura

Under perioden för den umayyadiska regeringens kalifer hade det islamiska samhället gått så pass vilse att Guds Sändebuds (fvmh) traditioner öppet lämnades och många påhitt fördes in i religionen. Personer såsom Yazid, som alla islamiska inriktningar är eniga om gällande hans korruption och anklagar honom för att ha lämnat bönen och druckit vin[1], tog täten i att styra över muslimerna. Därmed agerade Imam Hussein (fvmh) som en hjälte i historien med syftet att stå emot de umayyadiska agenternas förtryck och korruption, bringa liv i traditionen om att påbjuda det goda och förbjuda det onda och att få det islamiska samhället att återvända till dess raka väg. Genom att offra sitt eget blod bevarade han islams nysådda frön.

Efter den tragiska händelsen under Ashura fokuserade Imam Sajjad (fvmh) på att hålla passionerade predikningar, som upplyste samhället om en sådan tragisk händelse och folket om dess onda konsekvenser, under sin fångenskap i Kufa och Levanten utan någon som helst rädsla eller fruktan för umayyadernas despotiska apparat.

Efter det använde han sig också av varenda tillfälle han fick för att hålla åminnelsen av Ashura vid liv och att tala om den stora revolten. Ett exempel på detta är att H. Exc. vid olika tillfällen grät vid åminnelse av förtrycket mot hans fader och hans faders trogna barn och kompanjoner. Bl. a. har det återberättats i en tradition att H. Exc. grät varje gång han tog tag i en vattenbehållare för att dricka. Han frågades om anledningen till detta varpå han svarade:

«وکیف لا ابکی وقد منع ابی من الماء الذی کان مطلقا للسباع والوحوش»

”Hur skulle jag inte gråta samtidigt som min far helt visst förhindrades från [att dricka] vatten, men vilda djur och ökendjur tilläts gör det?!”[2]

Utan tvekan hade sådana handlingar från Imamens sida positiva politiska konsekvenser, eftersom den upprepade påminnelsen om katastrofen i Karbala inte tillät att den umayyadiska regeringens förtryck och kriminalitet glömdes. Från en annan aspekt stod det de umayyadiska regenterna väldigt dyrt att folket inte glömde bort detta och således ifrågasattes deras legimitet.

 

2 – Rådgivning och vägledning till folket

En annan metod som Imamen (fvmh) hade var att bevara islams kärna, att förkunna Guds läror och att kämpa mot förtryck och korruption, precis som Guds vänners och de renade Imamernas (fvmd) allmänna metoder. Detta innebar att via predikans, rådgivningens och vägledningens väg göra folket bekanta med den sanna islams åsikter. Som en kärleksfull och barmhärtig far varnade han dem från att drabbas av mörkrets och förödelsens strömvirvel och likt en strålande sol lyste han upp vägledningens och segerns väg för folket.

Vissa av dessa råd och uttalanden är tal som han höll varje fredag i Profetens moské (fvmh).[3] Andra tal och predikningar som Hans Excellens höll inför hans speciella anhängare har återberättats av kompanjoner såsom Abu Hamza Thumali.

Utöver detta gav Imamen (fvmh) råd till hovets rättslärda, traditionsåterberättare och domare genom att själv närvara eller via brev. På detta vis kallade han dem till att följa sanningen. Ett exempel var att Imamen (fvmh) utav medömkan upplyste Zuhri (en av Abd al-Malik ibn Marwans hovs rättslärda och traditionsåterberättare) om konsekvenserna av hans jobb i ett brev. Han ville att Zuhri skulle upphöra med vilseledning och välja den rätta vägen.

På ett ställe i detta brev skriver Imam Sajjad (fvmh) följande:

«احذر فقد نبئت وبادر فقد اجلت انک تعامل من لا یجهل وان الذی یحفظ علیک لا یغفل، تجهز، فقد دنا منک سفر بعید وداو ذنبک فقد دخله سقم شدید»

”Var försiktig då du helt visst meddelats [om fara], och handla då en tidsfrist getts till dig! Du gör helt visst affärer med Den som inte är ignorant och okunnig. Och Den som bevarar [räkenskapen av dina handlingar] åt dig glömmer helt visst inte bort. Var således redo för att resa, då en lång resa väntar dig, och ge bot för dina synder då du blivit drabbad av en svår sjukdom!”[4]

Med denna visa metod gav Imamen (fvmh) även predikan och råd till folket och förmedlade erkända islamiska åsikter till dem, samtidigt som det användes som en politisk metod för att kämpa mot regeringsapparatens förtryck, och samtidigt främjade han inte regeringens politik. Slutligen kunde H. Exc. genomföra sina fullvärdiga planer och aspirationer.

 

3 – Försök till att nå förbättring i form av åkallelse

 

Desto mer tid passerade under de umayyadiska kalifernas regerande försämrades omständigheterna i samhället och Ahl al-Bayt (fvmd), som var Koranens motstycke (Kufw)[5], nonchalerades och behandlades sämre. De förbannades från predikstolar[6] och umayyadernas regenter prisades. Det slutade med att musiker och sångare blev viktiga i ett samhälle där helig kamp, martyrskap, kunskap och Gudsfruktan tidigare ansågs vara värdefullt, till sådan grad att när en av de kända sångerskorna kom till Mecka blev hon så pass välkomnad att man tidigare inte sett något liknande ske för någon mufti, rättslärd eller traditionsåterberättare.[7]

I ett sådant samhälle och med hänsyn till de begränsningar och politiska påtryckningar som existerade valde Imam Sajjad (fvmh) åkallelse och dyrkan som ett lämpligt medel för att göra motstånd mot sådana omständigheter. Med denna visa metod satte han fart på samhället, som stagnerade från den moraliska aspekten, och gav nytt liv i besmutsade och oklara hjärtan med ljuset av tro. Imamen (fvmh) gav speciell betoning på två särskilda aspekter i dessa åkallelser, utöver teologiska och moraliska frågor:

  1. Ledarskap:

Imam Sajjad (fvmh) betonade Ahl al-Bayts (fvmd) självklara rättighet, som umayyaderna tagit ifrån dem, i många åkallelser så att på detta vis upplysa folket om denna fråga, alltså vilka som är de riktiga regenterna och efterträdarna till Profeten (fvmh). Hans Excellens säger på ett ställe i Sahifa Sajjadiyya:

«اللهم ان هذا المقام لخلفائک واصفیائک وموضع امنائک فی الدرجة الرفیعة التی اختصصتهم بها قد ابتزوها . . . حتی عاد صفوتک وخلفائک مغلوبین مقهورین مبتزین»

”Å Gud! Denna ställning (kalifatet) är för Dina ställföreträdare och kalifer. Dina trogna vänner och de som fått ställningen att förvalta åt Dig är på höga nivåer, [nivåer] som Du gjort exklusiva för dem, men som andra tagit ifrån dem… till sådan grad att Dina trogna vänner och ställföreträdare besegrats, underkuvats och deras rättigheter fråntagits dem.”[8]

 

  1. Uttalanden om Ahl al-Bayts (fvmd) dygder:

Gentemot regeringsapparatens negativa propaganda mot Ahl al-Bayt (fvmd) inkluderade H. Exc. hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans familj i många åkallelser, för att på så sätt tala om deras dygder och höga ställning utöver att presentera dem som Profetens (fvmh) verkliga efterträdare. Han säger följande i en av åkallelserna:

««وصل علی محمد و آله الطیبین الطاهرین الاخیار الانجبین

”[Å Gud!] Skicka hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans goda, rena, utvalda och nobla familj!”[9]

 

Källa: http://www.hawzah.net/fa/Magazine/View/2689/4285/27625

[1] Muruj al-Dhahab, Ibid, s. 79; Al-Kamil, Ibn Athir, Ibid, s. 127; Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibid, s. 232; Majma’ al-Zawaid, Haythami, Dar al-Kitab al-‘Arabi, vol. 5, s. 241; Musnad Abu ‘Ali, Dar al-Ma’mun, vol. 2, s. 176.

[2] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 109.

[3] Tuhaf al-‘Uqul, Ibid, s. 252.

[4] Ibid, s. 276.

[5] Här har många traditioner återberättats från den Heliga Profeten (fvmh); bl. a. traditionen ”Thaqalayn” som de flesta sunnitiska och shiitiska traditionsböcker återberättat, såsom Kanz al-’Ummal, Fadhil Hindi, Muassasat al-Risalah, vol. 1, s. 380; Sahih Muslim, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 4, s. 1873; Usd al-Ghabah, Ibn Athir, vol. 2, s. 12.

[6] Mu’jam al-Buldan, Yaqut ibn Abdullah al-Hamawi, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 3, s. 192.

[7] Al-Aghani, Abu al-Faraj Isfahani, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 8, s. 225.

[8] Sahifa Sajjadiyya, åkallelse 48.

[9] Ibid, åkallelse 6.

Hjälp till förtryckta och behövande

Så som Imam Zayn al-Abidin (fvmh) prisades av vanligt och högre folk p.g.a. hans individuella dyrkan fick han även alla att förbryllas p.g.a. hans samhällsrelaterade dyrkan. Han pryddes av att stå skapelserna till tjänst och speciellt då han hjälpte och visade kärlek till behövande människor. Därmed har många historiker återberättat om detta med olika formuleringar.[1]

Hans Excellens la mycket betoning på att de fattiga och behövande människornas livssituation behövde förbättras. Han jobbade så kontinuerligt med detta att han fick bestående märken på sin välsignade kropp av att bära på mat som han delade ut till fattiga. Det var som så att följande återberättats:

«لما مات علی بن الحسین فغسلوه جعلوا ینظرون الی آثار سواد بظهره، فقالوا: ما هذا؟ فقیل: کان یحمل جرب الدقیق لیلا علی ظهره یعطیه فقراء المدینة;

”När Ali ibn al-Hussein gick bort och de tvagade honom [inför begravningen] såg de att det fanns svarta och azurblåa spår på hans rygg. Så de frågade: ”Vad är detta för något?” Det svarades att han hade burit på säckar fulla med mat på sin rygg på nätterna och gett maten till Medinas fattiga människor.”[2]

Sufyan ibn ’Uyayna har sagt: ”Under en kall och regnig natt såg Zuhri att Ali ibn al-Hussein bar någonting på sin rygg. Han sa därmed:

”Å son till Guds Sändebud! Vad är detta för något?”

Imamen (fvmh) sa:

«ارید سفرا اعد له زادا، احمله الی موضع حریز;

”Jag vill resa och jag förbereder proviant för detta ändamål. Jag bär provianten till en säker plats.”

Zuhri sa: ”Låt min tjänare bära det!”

Imamen (fvmh) accepterade inte detta. Zuhri sa då:

”Låt då mig bära det så att du slipper bära det!”

Hans Excellens sa då: ”Jag vill inte slippa att bära på någonting som leder till min räddning under resan.”

Efter att några dagar passerat såg Zuhri Hans Excellens igen och sa:

”Å son till Guds Sändebud! Jag har inte sett skymten av resan som du talade om.”

Imamen (fvmh) svarade:

«بلی یا زهری لیس ما ظننت ولکنه الموت وله کنت استعد، انما الاستعداد للموت، تجنب الحرام وبذل الندی فی الخیر»

”Ja, å Zuhri! Resan är inte som du trodde att den var. Snarare är resan döden, som jag förberedde mig inför. Helt visst är förberedelse inför döden att hålla sig undan från det förbjudna och att skänka goda saker i allmosa och i goda syften.”[3]

[1] Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 393; Bihar al-Anwar, Ibid, s. 66; Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 392.

[2] Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 136; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 167; Bihar al-Anwar, Ibid.

[3] Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 166; Bihar al-Anwar, Ibid.

Imam Sajjads (fvmh) dygder och goda kvalitéer

Det är uppenbart att vi aldrig helt ut kan förstå Imam Sajjads (fvmh) verkliga status och position och skriva ned alla hans dygder och goda kvalitéer. Men genom att studera Hans Excellens levnadssätt kan vi förstå en del av Imamens dygder och goda moraliska kvalitéer och parfymera oss med den goda doften som kommer från honom. Därmed kommer vi att summera en del av dem här.

 

  1. Kunskap

Bland de mest tydliga dygderna och utmärkande kvalitéerna tillhörande Imamerna (fvmh) är deras vidsträckta kunskap, som kallas för ”al-Ilm al-Ladunni”, vilket är en kunskap som kommer direkt från Nådens källa och Sanningen Själv.  Imam Baqir (fvmh) säger:

«ان لله عزوجل علمین: علم لا یعلمه الا هو وعلم علمه ملائکته ورسله فما علمه ملائکته ورسله فنحن نعلمه»

”Gud, den Upphöjde och Glorifierade, har två [sorters] kunskaper; en kunskap som ingen annan än Han vet om, och en kunskap som Han lärt Sina änglar och sändebud. Vi (Ahl al-Bayt) vet om det som Han lärt Sina änglar och sändebud.”[1]

P.g.a. detta är en av Hans Excellens ypperliga egenskaper hans omfattande kunskaper om teologi och islamiska lagar, i sådan grad att han gav ett noggrant och förvånansvärt svar varje gång någon ställde en fråga till honom. Denna exklusiva egenskap fick andra skolors lärda att förbryllas och ge honom beröm. Det var på det viset att Zuhri, en av Abd al-Malik Marwans hovs lärda och som var en av Ahl al-Bayts (fvmd) motståndare, sa följande om Imam Sajjad (fvmh):

«ما رایت احدا کان افقه منه»

”Jag har inte sett någon som är mer djuplärd än honom (Ali ibn al-Hussein (fvmd)).”[2]

Men det är väldigt förvånansvärt och beklagande hur Hans Excellens, med sådan hög ställning och kunskapsnivå, behandlades ovänligt och ignorerades av folket, och t.o.m. lärda och vetenskapsmän. Således skådades endast ett begränsat antal studenter till honom såsom Jabir ibn Abdullah Ansari, Abu Hamza Thumali, Yahya ibn Umm Tawil och Muhammed ibn Jubayr ibn Mat’am.[3]

 

En sida från boken om Imamens (fvmh) kunskap

Den nobla boken Sahifa Sajjadiyya, som består av åkallelser och böner från shiamuslimernas fjärde Imam, anses vara en av de största och viktigaste skatterna, fylld av sanningar och gudomliga hemligheter. Av denna anledning har den blivit känd vid smeknamn såsom ”Ahl al-Bayts evangelie”, ”Muhammeds familjs psalmer” och ”Koranens syster”[4]. P.g.a. denna boks betydelse och magnificens har det skrivits många kommentarsböcker om den. Ägaren till boken al-Dhari’ah har nämnt 47 kommentarsböcker till Sahifa vid namn.[5]

År 1353 e.h. skickade Ayatullah Najafi (fvmh) en version av Sahifa Sajjadiyya till Tantawy (Alexandrias mufti) i Egypten. Efter att ha tackat för att ha fått ta emot denna ovärderliga gåva skrev han följande som svar:

”Vår avsaknad är att vi inte förrän nu fått tag på detta tidlösa och ovärderliga verk. Hur jag än tittar i den finner jag att den är från en högre skapelses tal och lägre än Skaparens tal.”[6]

Efter en livstid av ansträngningar, studerande och undervisning för att kunna tala eller skriva om ett ämne lägger stora vetenskapsmän och lärda ned stor tid på att studera och rådfråga kring ämnet. Men Imam Sajjad (fvmh) har framfört dessa höga meningar och ämnen då han talade med sin Skapare och då hans fulla uppmärksamhet var riktad mot den Dyrkade. Detta är ingenting annat än en uppbrusning från den felfria Imamens källa av gudomlig kunskap.

Utöver Sahifa Sajjadiyya har ett ovärderligt manuskript från H. Exc. kvarlämnats som likt en ljusstråle lyser upp människans väg. I detta tidlösa verk, som heter Risalat al-Huquq (Avhandlingen om rättigheter), har 51 rättigheter och ansvar redovisats; från Guds rättigheter över människan, sedan kroppsdelarnas rättigheter och till sist rättigheterna för de som lever under muslimernas beskydd.[7]

 

  1. Dyrkan i hög grad

 

Bland de viktigaste orsakerna som får människan att utföra mer dyrkan är att få känna den söta smaken av dyrkan. Om någon når en nivå av perfektion då dyrkans sötma upplevs i djupet av sin existens kommer denne aldrig att spendera sin tid på annat så gott det går. Därmed bör en av våra önskningar till Gud vara detta:

«واذقنی حلاوة ذکرک»

”[Å Herre!] Gör så att jag får smaka på sötman av erinran av Dig!”

Det är naturligt att Imam Sajjad (fvmh), som var på en sådan hög spirituell nivå och hade drunknat i det eviga havet av ihågkommelse av Gud och vars existens var full av söthet av ihågkommelse av Sanningen, tillbringade större delen av sin tid med att dyrka Gud.

Imam Muhammed Baqir (fvmh) sa följande angående sin faders dyrkan:

«بلغ من العبادة ما لم یبلغه احد وقد اصفر لونه من السهر ورمضت عیناه من البکاء ودبرت جبهته من السجود و ورمت قدماه من القیام فی الصلاة»

”Ingen annan dyrkade så mycket som honom. Han blev gul [i ansiktet] av nattGudstjänst och hans ögon blev röda av gråtande. Hans panna hade en bula p.g.a. bugande mot marken och hans fötter var uppsvullna av att stå upp och be.”[8]

Denna egenskap som Imam Sajjad (fvmh) hade var så utmärkande att andra trosinriktningars lärda berömde honom för det. Malik ibn Anas (ledaren för Maliki-skolan, en av Ahl al-Sunnahs fyra skolor) sa:

«ولقد بلغنی انه کان یصلی فی کل یوم ولیلة الف رکعة الی ان مات»

”Jag har informerats om att han (Ali ibn al-Hussein (fvmd)) bad tusen enheter varje dag och natt ända fram tills han dog.”[9]

Ibn Abi al-Hadid har även sagt:

«وکان الغایة فی العبادة»

”Han var främst i dyrkan.”[10]

Av denna orsak blev H. Exc. känd vid smeknamnet Zayn al-Abidin (Dyrkarnas prydnad).[11]

 

Ödmjukhet i dyrkan

 

Imam Zayn al-Abidin visade fullständig uppmärksamhet till sin Herre när han dyrkade p.g.a. hans fullständiga förståelse om Gud och oerhörda kärlek till Honom och att han hade nått en gudomlig ställning hos Gud. Han var ouppmärksam mot allting runtomkring sig då han dyrkade. Hans hjärta var så pass fyllt med erinran av Gud att hans hjärta hade ont om plats för andra skapelser. Abu Na’im Isfahani, en av Ahl al-Sunnahs lärda, återberättar:

«کان علی بن الحسین اذا فرغ من وضوء الصلاة وصار بین وضوئه وصلاته اخذته رعدة ونفضة، فقیل فی ذلک، فقال: ویحکم اتدرون الی من اقوم ومن ارید اناجی»

”Ali ibn al-Hussein brukade darra efter att han hade gjort klart sin tvagning inför bönen och innan han skulle be. Han frågades om detta tillstånd. Han sa då:

”Ve över er! Vet ni [inte] Vem jag står inför och Vem jag vill tala intimt med?””[12]

Abi Nuh Ansari återberättar även att de var hemma en dag och att Ali ibn al-Hussein även närvarade där. Han var upptagen med att be och han hade bugat mot marken. Plötsligt började huset att brinna. Två gånger sa de till Hans Excellens:

”Å son till Guds Sändebud! Det brinner!”[13]

Men Imamen (fvmh) lämnade inte sin bugande ställning tills elden hade släckts. Då sa någon till honom:

”Vad var det som gjorde dig ignorant om elden?”[14]

Hans Excellens svarade med att säga: ”Den kommande världens eld gjorde mig ignorant om den.” [15]

 

  1. Övermäktighet och storhet

Umayyadernas regenter och alla de som innerligt hatade Ahl al-Bayt (fvmd) gjorde allt för att isolera Ahl al-Bayt (fvmd), minska folkets kärlek till dem och släcka det gudomliga ledarskapets ljus genom att sprida negativ propaganda om dem.

”De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen.”[16]

Trots alla dessa ränker, konspirationer och negativ propaganda hade denna familj en hög nivå och ställning hos folket och respekterades och hedrades av dem.

Det har återberättats att Hisham ibn Abd al-Malik (en umayyadisk regent) gav sig iväg mot Mecka för att göra Hajj. Då han ville nå den svarta stenen under Tawaf (cirkulerande runt Kaba) lyckades han inte att göra detta p.g.a. den stora folkmassan. Sedan satte sig Hisham på ett podium som de hade anordnat åt honom bredvid helgedomen och hans soldater ställde sig runtom honom. Vid detta ögonblick kom Imam Sajjad (fvmh) till platsen insvept i en mantel.

«احسن الناس وجها واطیبهم رائحة، بین عینیه سجادة»

”Hans ansikte var vackrast av alla, han doftade bäst av dem och han hade ett märke av bugande mot marken i pannan.”

När Imamen (fvmh) kom nära den svarta stenen under Tawaf gick folket åt sidan så att han kunde nå den svarta stenen p.g.a. hans vördnad och för att visa respekt och prisa honom. Hisham blev arg p.g.a. detta. En av personerna runtom Hisham frågade: ”Vem är denna person som folket respekterar på detta vis?”

Farazdaq (en känd arabisk poet), som kände igen Hans Excellens, sa: ”Jag känner igen honom.” Omedelbart börjande han recitera poesi och många dikter om Imamens (fvmh) dygder. I historieböcker har det refererats väldigt mycket till dessa dikter.

هذا الذي تعـــرف البطحاء وطأته              والبــيت يعــرفه والحــل والحـــــرم

Den [som du inte känner igen] är den vars fotspår ”Batha”[17] känner till,

och som Kaba, al-Hill[18] och helgedomen känner igen [likväl]

هــذا ابــن خــــير عــباد الله كلهم                هــــذا التــــقي النــقي الطاهر العلم‏

Detta är sonen till Guds allra bästa tjänare

Detta är den Gudsfruktande, den utvalde, den rene och den [vägledande] fanan.

إذا رأتــــه قــــريش قــــال قائلها                إلــــى مكــــارم هــــذا ينــتهي الكرم‏

När Quraysh ser honom säger en av dem:

Generositet och givmildhet når sin högsta form hos honom.”

Vid detta ögonblick blev Hisham riktigt förbannad och beordrade att Farazdaq skulle fängslas i ’Asfan, mellan Mecka och Medina.[19]

 

  1. Ödmjukhet

Ledarskapets och förmyndarskapets himmels fjärde strålande stjärna hade en hög ställning hos folket. Hans moraliska dygder, stora kunskaper och nära relation till Guds Sändebud (fvmh) var orsaken till att vanligt folk och intellektuella visade respekt och prisade honom.Trots detta beteende från folkets sida var ödmjukhet en av Hans Excellens mest utmärkande moraliska egenskaper. Det var till sådan grad att vissa muslimer invände gällande detta ibland.

Ett exempel var att Imamen (fvmh) en dag kom till moskén. Efter att han passerat folksamlingen satte han sig bredvid Zayd ibn Aslam. Vid detta ögonblick protesterade Nafi’ ibn Jubayr och sa till Hans Excellens:

«غفر الله لک، انت سید الناس، تاتی تتخطی حتی تجلس مع هذا العبد»

”Må Gud förlåta dig! Du är folkets mästare. Varför går du såhär för att sedan sätta dig bredvid denna tjänare?”

Hans Excellens sa:

«العلم یبتغی ویؤتی ویطلب من حیث کان»

”Kunskap måste sökas, ges och tas varifrån det än må vara.”[20]

Ja! Nobla personer är alltid ödmjuka då de är på toppen av storhet och nobless, och anser sig själva vara små och försumbara inför världarnas Herres storhet. Därmed tillåter de sig aldrig att bete sig högmodigt inför andra tjänare.

Imam Sajjad (fvmh) var så pass ödmjuk när han bemötte folk att han ibland försökte vara okänd bland folket så att han kunde bemöta folket ödmjukt och stå till deras tjänst.

Imam Sadiq (fvmh) sa:

”När Imam Sajjad (fvmh) var på resa gick han med karavanen på sådant vis att han inte kunde kännas igen. Han lovade karavanens resenärer att han skulle stå dem till tjänst under resans gång. En dag reste han på detta sätt. En man som kände Imamen från tidigare såg Hans Excellens. Han gick till karavanens folk och sa till dem: ”Vet ni vem han är?” De sa: ”Nej.” Han sa: ”Han är Ali ibn al-Hussein (fvmd).” De gick med raska steg till Imamen (fvmh) efter att de hört detta och pussade hans händer och fötter och sa:

”Å son till Guds Sändebud! Vill du att vi ska drabbas av helvetets eld? Kommer vi inte att gå under för evigt om vi missaktat dig?”

Imamen (fvmh) sa: ”En dag reste jag med en grupp som kände mig, och p.g.a. min nära relation till Guds Sändebud (fvmh) respekterade de mig för mycket. Eftersom jag var rädd för att ni även skulle göra så presenterade inte jag mig [för er].”[21]

[1] Ibid, s. 256.

[2] Siyar A’lam al-Nubala, Dhahabi, Muassasat al-Risalah, vol. 4, s. 389.

[3] Fi Rihab Aimmat Ahl al-Bayt, Muhsin Amin ’Amili, Dar al-Ta’aruf, vol. 3, s. 213.

[4] Al-Dhari’ah, Shaykh Aqa Buzurg Tehrani, Al-Maktabat al-Islamiyyah, vol. 15, s. 18.

[5] Ibid, vol. 13, s. 345-359.

[6] Sireye Pishvayan, Mahdi Pishvayi, Musasseseye Emam Sadeq (fvmh), s. 271; Be Naql az Sahifeye Sajjadiyye, Tarjumeye Seyyed Sadr al-Din Balaghi, (Muqaddame) s. 37.

[7] Al-Amali, Shaykh Saduq, Majlis 59, s. 301-306; Al-Khisal, Shaykh Saduq, Bab 50 och uppåt, s. 564-570; Tuhaf al-’Uqul, Harrani, Dar al-Kutub al-Islamiyyah, s. 255.

[8] Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Dar al-Awdha, vol. 4, s. 162.

[9] Tahdhib al-Kamal, Al-Muzi, Muassasat al-Risalah, vol. 20, s. 390; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 392.

[10] Sharh Nahj al-Balaghah, Ibn Abi al-Hadid, Dar Ahya al-Turath al-‘Arabi, vol. 1, s. 27.

[11] Tahdhib al-Kamal, Ibid; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid; Hilyat al-Awliya, Abu Na’im Isfahani, Dar al-Fikr, vol. 3, s. 135.

[12] Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 133.

[13] «یابن رسول الله! النار»

[14] «ما الذی الهاک عنها»

[15] «الهتنی عنها النار الاخری»

Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 389; Bihar al-Anwar, Majlisi, Ibid, s. 80; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 163; Tarikh Madinat Damashq, Ibn ‘Asakir, Dar al-Fikr, vol. 41, s. 377.

[16] 61:8 – Heliga Koranen

[17] En särskild plats i Mecka.

[18] Området utanför helgedomen i staden Mecka.

[19] Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 400; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 398; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 183; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 139.

[20] Al-Tabaqat al-Kubra, Ibn Sa’d, Dar Sadir, vol. 5, s. 216; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 388; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 138.

[21] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 69.

De höga bergstopparna av dygd

Det är omöjligt för oss vanliga och begränsade människor i den materiella världen att lära känna och förstå alla av Imamernas (fvmd) personligheters dimensioner, eftersom de heliga ljusen befinner sig på de högsta nivåerna och bergstopparna av dygd och perfektion. De flesta människor saknar förmågan att nå dessa höga bergstoppar och är oförmögna att förstå dem ordentligt. De Troendes ledare, Ali (fvmh), sa:

«ولا یرقی الی الطیر»

”Fåglarna [av höga sinnen] kan inte flyga till mig (min höga nivå).”[1]

Abd al-Aziz ibn Muslim, en av Imam Rizas (fvmh) kompanjoner, återberättar att de var i staden Marw. På fredagen samlades de i stadens stora moské. Det talades om ledarskap där. Efter det gick han till Imamen och frågade honom gällande detta. Hans Excellens log och sa:

«الامام واحد دهره، لا یدانیه احد ولا یعادله عالم ولایوجد منه بدل ولا له مثل ولا نظیر»

”För varje tid finns [endast] en ledare (Imam). Ingen kommer honom nära [i dygd] och ingen lärd är honom jämbördig. Det finns ingen som kan ersätta honom och han har ingen jämlike eller någon som liknar honom.”

Han fortsatte med att säga:

«فمن ذا الذی یبلغ معرفة الامام او یمکنه اختیاره، هیهات هیهات ضلت العقول»

”Vem kan således komma till [djup] förståelse om ledaren eller välja honom? Aldrig, aldrig! Intellekt är oförmögna [att nå djup förståelse om ledaren].”[2]

[1] Nahj al-Balaghah, 3:e predikan.

[2] Usul al-Kafi, Kulayni, Dar al-Awdha, s. 198.

Imam Sajjads (fvmh) moraliska egenskaper

Under den 4 Sha’ban, 38 år efter islams Heliga Profets (fvmh) utvandring, föddes ett rent barn, ättling till Fatima Zahra (fvmh), i Profetens stad Medina, vilket fyllde shiamuslimernas ögon med glädje. Barnets namn var Ali. Senare blev han känd som Zayn al-Abidin och al-Sajjad. Två år efter hans födsel blev hans farfar, de Troendes ledare, Ali (fvmh), martyr då han bad till Gud i moskén. Efter det vittnade han perioden för sin farbrors, Imam Hassan (fvmh), ledarskap som varade i 10 år. Fr.o.m. år 50 e.h. levde han i 11 år under perioden för sin faders, Hussein ibn Ali (fvmd), ledarskap som inträffade samtidigt som Muawiyas och Muawiyas sons (Yazid) maktgirigheter. Efter det fick han ansvaret att styra över muslimerna år 61 e.h. under månaden Muharram, efter hans noble faders resning och martyrskap i Karbala.[1]

Perioden som Imam varade i 34 år och inträffade samtidigt som följande kalifer regerade:

1 – Yazid ibn Muawiya (år 61-64 e.h.)

2 – Abdullah ibn Zubayr (som regerade över Mecka år 61-73)

3 – Muawiya ibn Yazid (några månader år 64)

4 – Marwan ibn Hakam (9 månader år 65)

5 – Abd al-Malik ibn Marwan (år 65-86)

6 – Walid ibn Abd al-Malik (år 86-96)

Den noble Imamen gick bort år 94-95 e.h. i den illuminerade staden Medina, och begravdes i gravplatsen Baqi’ bredvid sin farbror Imam Hassan Mujtaba (fvmh).[2]

Perioden för Hans Excellens ledarskap inträffade samtidigt som en av de mörkaste perioderna under islams historia. Efter den hjärtskärande händelsen under Ashura och efter konsekvenserna av spridningen av denna nyhet runt om i det islamiska landet greps samhället av en extrem rädsla. Det blev även klart för folket att Yazid inte skulle dra sig för att begå något förtryck eller kriminell handling efter att han mördat Guds Sändebuds son, som var helgad och var av högt majestät, och tillfångatagit hans fru och barn.

En annan bitter händelse under denna period var händelsen Harrah, som enligt de flesta historiker var som så att Yazids armé gick mot Medina under Muslim ibn ’Uqbas befäl för att kväva Medinas folks protester mot den umayyadiska regimens förtryck och brottsligheter. Efter att de anfallit Medina beordrade Yazid att det var tillåtet att göra vad de ville med Medinas folks liv, egendomar och heder under tre dagar. Som följd av detta dödades många oskyldiga människor[3] och ungefär tusen ogifta kvinnor blev gravida[4].

Efter den händelsen gick Yazids armé mot Mecka för att kväva Abdullah ibn Zubayrs uppror. Efter att de omringat staden sköt de stenar mot Guds hus och Guds säkra helgedom med katapulter och tände eld på den, på sådant vis att dess tyg och tak, som var gjort av trä, brann upp[5].

Under dessa svåra dagar var shiamuslimerna tvungna att agera i hemlighet och med förställning. De vågade inte uttrycka någon form av kärlek till Ahl al-Bayt (fvmd), och om de skulle göra detta skulle de bli torterade och förföljda, eller t.o.m. mördade. Det var så pass att Yahya ibn Umm Tawil, en av Imam Sajjads (fvmh) trogna kompanjoner, blev arresterad för synden av att ha uttryckt vänskap och lydnad till Ahl al-Bayt (fvmd). De högg av hans händer och fötter och således blev han martyr.[6] Även under Abd al-Malik Marwans styre mördades ca 120 000 oskyldiga människor, varav många av dem var efterföljare till Ahl al-Bayt (fvmd), av Hajjaj ibn Yusuf, som var en blodtörstig och skoningslös person.[7]

[1] Irshad, Shaykh Mufid, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, s. 253; Bihar al-Anwar, Majlisi, al-Maktabat al-Islamiyya, vol. 46, s. 12.

[2] Irshad, Ibid, s. 254; Bihar al-Anwar, Ibid.

[3] Tarikh Tabari, Matba’at al-Istiqamah, vol. 4, s. 374; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, vol. 3, s. 82; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Sadir, vol. 4, s. 111.

[4] Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibn Kathir, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, vol. 8, s. 224.

[5] Ibid, s. 228; ; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 2, s. 602; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Ibid, s. 82; Tarikh Tabari, Ibid, s. 383.

[6] Ikhtiyar Ma’rifat al-Rijal, Shaykh Tusi, Daneshgahe Mashhad, s. 123.

[7] Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Dar al-Andalus, vol. 3, s. 166; Al-Wafi bil Wafiyyat, Ibn Safadi, al-Nasharat al-Islamiyyah, vol. 11, s. 308; Tarikh Islam, Dhahabi, Dar al-Kitab al-‘Arabi, Hawadith Sanah 81-100.

Om boken Sahifa Sajjadiyya – det Sajjadiska manuskriptet

Inledning

Sahifa Sajjadiyya är en bok som består av 54 stycken åkallelser och böner från Imam Sajjad (fvmh), shiamuslimernas fjärde Imam. Sahifa Sajjadiyya innehar en betydande position efter Koranen och Nahj al-Balagha, och är känd som ”Muhammeds familjs psalmer” och ”Ahl al-Bayts evangelie”.

Den kända islamiska forskaren Aqa Buzurg Tehrani har nämnt ca. 50 kommentarsböcker till Sahifa i boken al-Dhari’ah. Den mest kända av dem är Riyadh al-Salikin tillhörande Seyyed Alikhan Shirazi. Sahifa har även översatts till engelska, svenska, franska, turkiska, urdu, spanska, bosniska, albanska, tamil m.m. Utöver denna boks ställning bland shiamuslimer har även vissa av Ahl al-Sunnahs stora tänkare prisat den för dess vältalighet och elokvens.

Imam Sajjad har förmedlat många av religionens läror i sina åkallelser. Ämnen såsom Gudskännedom, världskännedom, människokännedom, diskussioner om den dolda världen, änglar, profeternas uppdrag, Profetens och Ahl al-Bayts (fvmd) position, ledarskap, moraliska dygder och odygder, firandet av högtider, samhällsrelaterade och ekonomiska frågor, historiska hänvisningar, Guds olika välsignelser, etikett för att be, recitation, att åminnas, bönen och dyrkan m.m. har berörts i form av åkallelse. Den mest kända åkallelsen i Sahifa är åkallelsen Makarim al-Akhlaq (nobla moraliska dygder).

Enligt vissa muslimska mästare är boken Sahifa Sajjadiyya den största skatten fylld med sanningar och gudomliga läror efter Koranen och Nahj al-Balagha. Således har de kallat den för Koranens syster, Ahl al-Bayts evangelie, Muhammeds familjs psalmer och det kompletta manuskriptet.[1]

Det har sagts att orsaken till att de kallat den för det kompletta manuskriptet är att det finns en version hos klanen Zaydiyya som inte är komplett, snarare är den ungefär hälften av den fullständiga Sahifa. Därmed har tolvimamiterna kallat den Sahifa som de har för ”det kompletta Sahifa (manuskriptet)”.[2]

Sahifa Sajjadiyya är på nivån av Tawatur[3] gällande dess källtrovärdighet. Buzurg Tehrani säger angående detta:

”Den tidigaste versionen av Sahifa, vars dokumentation når Imam Zayn al-Abidin (fvmh)… är bland Mutawatirat [och otvivelaktigheter] bland de stora lärda. Detta eftersom en av dess utmärkande egenskaper är att alla stora lärda av mina lärare tillåtit dess citering i alla nivåer [av återberättare] och alla tider.”[4]

Muhammed Taqi Majlisi har även hävdat att han har en miljon källor för återberättande av Sahifa.[5]

Även så har Sheikh Mufid i boken al-Irshad och Ali ibn Muhammed Khazzaz Qumi, lärling till Sheikh Saduq, Ahmed ibn ’Ayyashi och Abu al-Mufadhdhal Shaybani, m. fl. återberättat den. Från Ahl al-Sunnahs lärda har även Ibn Juwzi i boken Khasais al-Aimmah och Sulayman ibn Ibrahim Qunduzi i boken Yunabi’ al-Mawaddah nämnt Sahifa vid namn och återberättat delar av dess åkallelser.[6]

Abu al-Ma’ali Muhammed ibn Ibrahim Kalbasi (1315 e.h.) har även kommenterat Sahifa Sajjadiyyas dokumentation koncist i boken Risalat fi al-Sanad al-Sahifa al-Sajjadiyya.[7]

Sahifa Sajjadiyya, skriven med Kafamis kalligrafi, är bland de äldsta versionerna av Sahifa och som för flera år sedan fördes ut från Iran och sedan försvann. Men med mycket ansträngning upptäcktes den i den indiska subkontinenten och m.h.a. kulturella personligheter transporterades den till Qum där den till slut trycktes och publicerades. Denna version har fyra åkallelser utöver de 54 åkallelserna som finns i övriga versioner av Sahifa.[8]

Imam Sajjad (fvmh) brukade oftast först tacka och prisa Gud i sina åkallelser, och sedan skicka hälsningar till Profetens (fvmh) familj, i sådan grad att det finns få åkallelser i Sahifa där dessa hälsningar inte finns med.[9] Han bad slutligen Gud om det han önskade.

Sahifa Sajjadiyya innehåller inte bara böner och privata samtal med Gud och framförandet av önskningar inför Honom, snarare finns det en samling av åkallelser som innehåller många av islams läror där teologiska, kulturella, samhällsrelaterade och politiska frågor och till viss del naturlagar och islamiska regler berörs i form av åkallelse.

I delen som handlar om relationen till Gud har åkallelser yttrats med hänsyn till olika tider och omständigheter. Vissa åkallelser har reciterats en gång per år såsom Dua Arafah och farväl till månaden Ramadan, och vissa har reciterats en gång per månad såsom åkallelsen vid månsiktning, och andra har reciterats en gång i veckan och vissa varje dag och kväll.

Titlarna för Sahifas åkallelser varierar och många islamiska läror har framförts i åkallelserna. I denna bok har diskussioner om Gudskännedom, världskännedom, den dolda världen, änglar, profeternas uppdrag, Profetens och Ahl al-Bayts (fvmd) position, ledarskap, moraliska dygder och odygder, högtidlighållande av högtider, samhällsrelaterade och ekonomiska frågor, historiska hänvisningar, påminnelser om Guds olika välsignelser, etikett för åkallelse, recitation av Koranen, att åminnas, bönen och dyrkan m.m. berörts i form av åkallelse. Den mest kända åkallelsen i Sahifa är åkallelsen Makarim al-Akhlaq (nobla moraliska dygder).

 

Åkallelse som medel för utbildning

 

Kännedom om Sahifa Sajjadiyya kan anses vara ett steg i att bekanta sig med islams läror och det går att referera till den gällande teologi, moral och beteende och kännedom om religionen. När det kommer till kännedom om religionen finns det säkra, pålitliga och autentiska referenser att hänvisa till, eftersom den har sitt ursprung i gudomliga uttalanden och kunskap som kommer från Gud. Vissa av dessa referenser är:

– Den Heliga Koranen

– Profetens och Imamernas (fvmd) traditioner

– De felfrias (fvmd) åkallelser

– Förmedlade texter för besök av helgedomar

Vår diskussion grundar sig på en av dessa referenser, alltså åkallelser yttrade av Imam Sajjad (fvmh) och som kommit oss till hands och som består av de mest noggranna och djupa kunskaperna. Man bör förstå denna kollektions värde och bekanta sig med den, och fylla ut sina dagar och kvällar med dessa spirituella åkallelser. Ahl al-Bayt (fvmd) var människor av åkallelse, nattGudstjänst och åminnelse. Den Heliga Koranen betonar även vikten av åkallelse. Imamernas anhängare måste även vara människor av bön, åkallelse och Gudsdyrkan.

Kanske brister vår förståelse om vad vi vill ha och önskar från Gud, den Upphöjde. Men religionens vägledare är även våra ledare och förebilder inom detta område, och genom utformning av mer essentiella och högre önskningar som har att göra med vår lycka i denna värld och i nästa höjer de vår förståelse och våra önskningar. Genom att läsa dessa åkallelser blir vi harmoniska med de rena och felfria, Guds nobla tjänare och Hans närmaste. Vi ber till Gud med yttranden från Guds bevis på jorden och vi blir även lärlingar i Ahl al-Bayts (fvmd) skola.

Det finns många sektioner gällande åkallelsernas diskussioner som är värda att uppmärksammas;

– Åkallelsens mening och vikt

– Dess nödvändighet och människans behov av Gudsdyrkan

– Spirituella, privata och sociala konsekvenser av att be

– Etikett för åkallelse och den korrekta metoden för dyrkan

– Villkoren för acceptans och hindren för bönens acceptans

– Diskussion kring åkallelse, acceptans och orsaker till att vissa åkallelser inte accepteras

– Återberättade åkallelser från de Heliga Imamerna och Guds representanter

– Innehåll i åkallelser och önskningar

– De felfrias metoder och lärdas och gnostikers tillstånd vid åkallelse och nattGudstjänst

– Imam Sajjads (fvmh), Zayn al-Abidin (dyrkarnas prydnad), speciella ställning.

– Åkallelse och handling

– Åkallelse och öde, åkallelsens nytta

– De vars böner inte accepteras

– Böner som accepteras

– Åkallelse och förbannelse (fördelaktiga och ofördelaktiga åkallelser)

– Åkallelse för sig själv och för andra

– Koraniska åkallelser

 

Vikten av Sahifa Sajjadiyya

Vikten av Sahifa Sajjadiyya är sådan att en felfri Imam såsom H. Exc. Sajjad (fvmh) talade till Gud med dessa åkallelser. Sahifa, som även kallas för Muhammeds familjs psalmer, är unik med tanke på dess talare och även med tanke på dess tilltalade (som är Gud, den Upphöjde). Utöver de djupa innehåll och höga meningar som finns i dessa åkallelser är den även unik för dess autenticitet.

Det finns många böcker för åkallelser och även många populära och traditionella åkallelser, men åkallelser som har säkra och stabila källor och som utan tvekan kommit från en felfri person kommer att ha en bättre dokumentation och mer angenämnt innehåll.

Shiamuslimska lärda har skrivit flertalet böcker under historiens gång som innehåller olika åkallelser för speciella tidpunkter, tillfällen och dagar. Exempel på dessa böcker är böckerna Iqbal och Jamal al-Usbu’ som är skrivna av Seyyed ibn Tawus, böckerna al-Balad al-Amin och al-Misbah tillhörande Kafami, al-Da’awat från Qutub Rawandi, ’Uddat al-Da’i skriven av Ibn Fahad Hilli, Miftah al-Fallah från Sheikh Bahayi och Mafatih al-Jinan tillhörande Sheikh Abbas Qumi.

Men Sahifa Sajjadiyya har en särskild ställning bland alla dessa böcker. Dess elokvens och djupa meningar är värda extra uppmärksamhet. Dess dokumentation är väldigt autentisk och de felfria Ahl al-Bayt (fvmd) har hela tiden skyddat den, som är Imam Zayn al-Abidins (fvmh) värdefulla kvarlåtenskap, och rekommenderat den till andra. I kommentarsböcker har akademiska, vetenskapliga och omsorgsfulla diskussioner ägt rum gällande dessa åkallelsers dokumentation vilka inte får plats i denna sammanfattning.

 

En titt på Sahifas innehåll

 

Den tiden som Imam Sajjad (fvmh) levde på var en av de svåraste och mest kvävande perioderna för Ahl al-Bayt och Imamerna (fvmd), och de blev ytterst begränsade av umayyaderna. P.g.a. detta var det inte möjligt för Imam Sajjad (fvmh) att hålla sammankomster för diskussioner och undervisning av korantolkning, rättsvetenskap och andra vetenskaper.

Hans Excellens framförde många av islams rena lärors kunskaper m.h.a. Sahifas åkallelser. Därmed kan vi se att de mest noggranna diskussionerna om Gudskännedom, världskännedom, den dolda världen och änglar, profeternas uppdrag, Profetens och Ahl al-Bayts (fvmd) höga ställning, dygder och odygder, människans olika speciella tillstånd, Satans olika knep för att vilseleda människor, högtidlighållande av högtider och olika Gudsdagar, samhällsrelaterade och ekonomiska frågor, hänvisningar till historien och nobla personers levnadssätt, att visa uppmärksamhet till Herrens framträdande makt, påminnelse av Guds olika välsignelser och vår plikt att visa tacksamhet, Herrens tecken omkring oss och inom oss själva, etikett för åkallelse, recitation, åminnelse, bönen och Gudsdyrkan m.m. och tiotals andra viktiga ämnen har berörts i Sahifa.

Sahifa Sajjadiyya innehåller 54 stycken åkallelser. Vissa av dem är långa och omfattande, och vissa av dem är relativt korta.

Det står i innehållsförteckningen om åkallelser för speciella tillfällen, platser och tidpunkter vilka man kan vända sig till. En del av dessa åkallelsers titlar är följande:

Lovprisning av Gud, änglarna och de som bär på Tronen[10], åkallelse för sig själv och för anhöriga, åkallelse vid svårigheter och lidanden, att söka beskydd hos Gud, bön om förlåtelse, erkännande av synder, bön för önskningar, vid sjukdom, att söka beskydd hos Gud från Satan, nobla moraliska dygder, för god hälsa, för ens far, mor, barn, grannar, vänner och gränsvakter, för ånger, vid knapp försörjning (fattigdom), när åska hörs, vid siktning av nymåne, då månaden Ramadan anländer eller tar slut, under högtiden Fitr och Arafah, åkallelse efter att Koranen lästs m.m.

Detta sätt att ta till vara på speciella tillfällen täcker alla tider och tillfällen för en Gudsdyrkande muslim som vill ha en bra relation med Gud, eftersom det finns instruktioner för att dyrka Gud för varenda ögonblick och tillfälle.

 

Källor:

 

http://www.tebyan.net/newindex.aspx?pid=44453

http://fa.wikishia.net/view/%D8%B5%D8%AD%DB%8C%D9%81%D9%87_%D8%B3%D8%AC%D8%A7%D8%AF%DB%8C%D9%87

[1] Aqa Buzurg Tehrani, al-Dhari’ah, vol. 15, s. 18-19.

[2] Muqaddameye Mar’ashi Najafi bar Sahifa, inledningen på s. 46.

[3] Tawatur betyder att det finns så pass många återberättelser av texten att det inte finns någon plats för tvivel om dess originalitet.

[4] Aqa Buzurg Tehrani, al-Dhari’ah ila Tasanif al-Shia, (Tehran, al-Maktabat al-Islamiyya), vol. 15, s. 18-19.

[5] Sahifa Sajjadiyya, Tarjumeye Seyyed Sadr al-Din Balaghi, Ba muqaddamei az Ayatullah Mar’ashi Najafi, (Tehran, Dar al-Kutub al-Islamiyyah), inledningen på s. 9.

[6] Qunduzi, Yunabi’ al-Mawaddah, vol. 1-2, s. 599.

[7] Mahname Ketabe Mahe Din, nr. 51-52, s. 105-119.

[8] Khabargozari Iqna, “Sahifeye Sajjadiyyeye Kaf’ami dar Mashhad ronamayi shod”.

[9] Ibn Abi al-Hadid, Sharh Nahj al-Balaghah, vol. 13, s. 220, Insab al-Ashraf, vol. 1, s. 184.

[10] Viktigt att nämna är att det inte är tal om någonting fysiskt eller materiellt här. Tronen är en symbol för Guds makt. Änglarna och allting skapat är hela tiden beroende av Honom.

Imam Sajjads (fvmh) martyrskap

Den stora förebilden i kunskap och tålamod, Imam Zayn al-Abidin (fvmh), blev förgiftad av Hisham eller Walid ibn Abd al-Malik[1] efter en livstid av strävande i Guds väg och efter att ha förmedlat Ashuras budskap till mänskligheten. Han blev martyr den 25 Muharram år 95 e.h. och hans rena kropp begravdes bredvid Imam Hassan Mujtabas (fvmh) rena jord i Baqi.

 

Källa: http://www.hawzah.net/fa/Magazine/View/2689/4298/27862

[1] Dalail al-Imamah, s. 80; Fusul al-Muhimmah, s. 208.

Gnostikernas Imams kända predikan

Imam Sajjad (fvmh) gick uppför podiumets trappa och höll en predikan med en monoteistisk och varm ton. Här kommer vi att fokusera på predikans höjdpunkt:

«انا بن مکة و منی، انا بن الزمزم و الصفا; انا بن محمد المصطفی; انا بن علی المرتضی; انا بن فاطمة الزهراء …;

”Jag är son till Mecka och Mina[1]. Jag är son till Zamzam[2] och Safa[3]. Jag är son till Muhammed al-Mustafa (den utvalde). Jag är son till Ali al-Murtaza (den belåtne). Jag är son till Fatima al-Zahra (den strålande)…”[4]

Imam Zayn al-Abidin fortsatte med att presentera sig själv så pass att ljudet från folkets gråtande hördes högt och Yazids slotts stommar skakade. Yazid blev väldigt rädd av att folket påverkades av talet. Därmed beordrade han att böneutroparen skulle ropa ut för bönen för att avbryta Imamens (fvmh) tal.

Hovets böneutropare reste sig upp och ropade ut för bönen med en röst som alla kunde höra.

När han kom till ”Jag vittnar att Muhammed (fvmh) är Guds Sändebud” talade Imamen, som fortfarande stod på podiumet, till Yazid och sa:

”Å Yazid! Denna Muhammed (fvmh) som böneutroparen nu talade om och vittnade om hans profetskap, är han din eller min farfar? Om du säger att Profeten (fvmh) är din farfar ljuger du och förnekar du, och om du anser att Profeten (fvmh) är min farfar, varför och p.g.a. vilken synd mördade du hans familj?”[5]

Ja! Den store predikanten för Ashurarörelsen genomförde sitt uppdrag på ett passande sätt och förändrade sammankomstens utseende med sitt vältaliga framförande, och Yazids sammanträde nådde sitt slut med att Umayyas ättlingar och Yazid ibn Muawiya förödmjukades.

 

Konsekvenserna av Imam Sajjads (fvmh) tal

 

Islams stora predikanters, H. Exc. Sajjad och Zaynab Kubra (fvmd), tal påverkade Levantens folks anda till sådan grad att det skapade en revolution. Levantens invånare förstod att de som marterades med sådana fruktansvärda omständigheter i Karbala inte var riktiga upprorsmakare. De var familj med den vars namn Yazid styrde över muslimerna med.

Hovets böneutropare protesterade mot Yazid och frågade med förvåning:

”P.g.a. vilken orsak mördade du dessa män och beordrade att deras förmögenheter skulle stjälas då du visste att de var ättlingar till Profeten?”[6]

En lärd jude som befann sig i Yazids sammanträde frågade Yazid följande efter att ha hört Imam Sajjads (fvmh) tal:

”Vem är denna unge man?”

Yazid sa: ”Husseins son.”

Juden sa: ”Vilken Hussein?”

Han frågade så mycket att han förstod att de tillhörde den Heliga Profetens (fvmh) familj. Hussein (fvmh) var den som blev förtryckt och martyr i Karbala. Han är Guds Sändebuds (fvmh) dotterson. Han klandrade Yazid för detta och sa:

”Ni skiljdes från er profet igår, och idag har du mördat hans son!”[7]

 

Yazids reaktion

 

Yazid blev tvungen att avstå från sin despotiska och förtryckande ställning p.g.a. folks kritik och bad således om ursäkt för det han gjort mot Profetens (fvmh) familj.[8] Han skyllde på guvernören i Kufa, alltså Ubaydullah ibn Ziyad (Marjanas son), för Imam Husseins (fvmh) och hans kompanjoners martyrskap.[9] Som konsekvens av hans ånger och att han förbannade Marjanas son, bad han Imam Sajjad (fvmh) att skriva till honom om han hade någon förfrågan eller förslag så att han kunde utföra det.[10]

Det är tydligt att Imam Sajjads (fvmh) och resterande fångar från Karbalas första förfrågan var att det skulle sörjas för de jordiga martyrerna i det röda landet Ninawa och att de skulle få återvända till Profetens (fvmh) stad Medina, staden för de levande minnena av deras martyrer.

Det har rapporterats att Imam Sajjads (fvmh) och den fångade familjen till Profetens (fvmh) vistelse i Levanten varade från tio dagar till en månad.[11]

[1] Ett ställe i Mecka där pilgrimer utför några av vallfärdens ritualer.

[2] Zamzam är en vattenkälla i Mecka som Gud visade för Abrahams fru Hajar när hon gick törstig i öknen och som än idag ger vatten av bästa kvalité till pilgrimerna i Mecka.

[3] Safa är ett berg i Mecka.

[4] Maqatil al-Talibin, vol. 2, s. 121; Ihtijaj, Tabarsi, vol. 2, s. 310; Maqtal, Khawarazmi, vol. 2, s. 69.

[5] Ibid.

[6] Tarjumeye Maqtale Abi Mikhnaf, s. 197.

[7] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 139.

[8] Tabaqat, Ibn Sa’d, vol. 5, s. 157.

[9] Tarjumeye Maqtale Abi Mikhnaf, s. 198.

[10] Tarikh, Tabari, vol. 7, s. 378; Ihtijaj, vol. 2, s. 311.

[11] Imam Sajjad (fvmh), Jamale Niyayeshgaran, Ahmad Turabi, s. 135.

Imam Sajjad (fvmh) på vägen till Levanten

72 heliga huvuden tillhörande Imam Husseins (fvmh) kompanjoner fördes tillsammans med karavanen med fångar från Kufa till Levanten. Detta var samtidigt som Ali ibn al-Husseins (fvmd) sjukdom fortfarande höll i sig.[1] De som fått uppdraget att föra den husseiniska karavanen från Kufa till Levanten var Mahfar ibn Tha’laba och Shimr ibn Dhil Juwshan.[2] Endast 40 personer från Ibn Ziyads armé fick ansvaret att bära på martyrernas huvuden.[3]

Karavanen med fångar passerade följande ställen innan de kom fram till Damaskus: Qadisiya, Hit, Nawusa, Alusa, Haditha, Athim, Raqqa, Halawa, Sifakh, Alith och Deir ez-Zor.[4]

När Ahl al-Bayts (fvmd) karavan kom till stoppstället Sifakh förhindrade ett kraftigt regn kamelerna från att fortsätta resan. De blev tvungna att stanna kvar där ett par dagar.  Detta stopp ledde till att Shaiq, son till Sahl ibn Sa’adi, en av Guds Sändebuds (fvmh) kompanjoner, blev informerad om Guds Sändebuds (fvmh) barns martyrskap och Ahl al-Bayts (fvmd) fångenskap. Han talade om för folket om Guds Sändebuds (fvmh) kärlek till Imam Hussein (fvmh) och att folket skulle visa sitt stöd och kärlek till karavanen med fångar.[5]

I vissa historiska källor står det att karavanen med de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) även passerade Baalbek. Baalbeks folk gick upp till 9,7 km ut från staden på deras speciella sätt för att festa och fira! Värt att nämna är att desto närmare städer var till Levanten, den umayyadiska regeringens säte, var dess folk längre ifrån Ahl al-Bayt (fvmd) och deras kännedom om umayyadernas islam var mer än kännedomen om den rena muhammedanska och alawitiska islam.

Umayyadernas styre över dessa områden tillät inte att traditionsåterberättare och talare berättade för folket om Ahl al-Bayts (fvmd) dygder och Ali ibn Abi Talibs (fvmd) meriter. Snarare var det tillåtet för traditionsåterberättare att hitta på traditioner som gynnade kalifatets regeringsapparat.

P.g.a. detta var det inte oväntat att Baalbeks invånare firade och var glada över att få se karavanen med Ahl al-Bayt och förtryckta fångar, speciellt då omfattande propaganda hade spridits mot karavanen innan karavanen med de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) hade kommit till staden.

Den beklagande synen av piskade och faderlösa barn, otröstliga kvinnor och föräldralösa flickor och skratt från ett folk som var fullständigt omedvetna och deras skymfande var som salt på Karbalas fångars sår!

Det var här som de Troendes ledares dotter, Umm Kulthum, förbannade dem då hon såg denna situation:

«اباد الله کثرتکم، و سلط علیکم من لا یرحمکم»

”Må Gud förskingra och förgöra er, och låta den [personen] styra över er som inte är er nådig!”[6]

 

 

 

 

Tal från förebilder i asketism och Gudsfruktan i Baalbek 

 

Samtidigt som tårar föll ned från Hans Excellens Imam Sajjads (fvmh) kinder sa han till det ignoranta folket i Baalbek med ett brinnande hjärta:

”Ja! Detta är tider och temporära förvåningar och dess kontinuerliga missöden!

Om jag ändå visste vart och till vilken tid ödets konflikter tog oss och hur länge lyckan vänder oss ryggen!

Vi transporteras på oklädda kamelers ryggar, samtidigt som ryttare på fina kameler passar sig för vägens skadande svårigheter!

Det är som om vi fångar är romare som nu blivit belägrade av deras krets!

Ve över er, å ignoranta människor! Ni har förnekat den Heliga Profeten (fvmh), varit otacksamma för hans ansträngningar och gått de vilseleddas väg.”[7]

 

Ankomsten till Levanten 

 

I vissa böcker om händelsen i Karbala har det skrivits att Imam Sajjad (fvmh), efter att ha fått stå ut med mycket tortyr på vägen, till slut kom fram till Levanten, komplotternas och förbannelsernas land, Ahl al-Bayts (fvmd) fienders land, landet vars män och kvinnor inte hörde annat än ont om Ali ibn Abi Talib (fvmd) under 50 års tid och ansåg att förbannande av honom vara en obligation.

Vad gjorde Kufaborna, som var följare till Ali (fvmh) och kände till Mästaren, jämfört med det som Levantens folk skulle göra?

Dilam ibn Umar säger:

”Jag var i Levanten den dagen som de fångade, Guds Sändebuds (fvmh) familj, kom till Levanten och jag såg dem gå i staden med mina egna ögon.

De förde Ahl al-Bayt (fvmd) mot den stora moskén. De stoppade dem för ett ögonblick. Då ställde sig en äldre man från Levanten framför Ali ibn al-Hussein (fvmd), som ansågs vara karavanens ledare, och sa:

”Tack Gud för att Han dödade er, räddade människorna från eran ondska och fick de Troendes ledare, Yazid ibn Muawiya, att segra över er!”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) teg så att den äldre mannen fick säga det han ville.

När den äldre mannens tal nådde sitt slut sa Imamen (fvmh):

”Jag har lyssnat till allt ditt tal och haft tålamod med att ditt tal skulle ta slut. Nu är det lämpligt att du även lyssnar på vad jag har att säga.”

Den äldre mannen sa: ”Jag är redo att lyssna.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa: ”Har du reciterat Koranen?”

Den äldre mannen sa: ”Ja.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa: ”Har du läst denna vers där Gud säger:

”Säg [Muhammed]: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [mina] anhöriga den kärlek [de har rätt att vänta].”[8]?”

Den äldre mannen svarade: ”Ja, jag har läst den versen (men vad har det för relation till er?).”

Hans Excellens svarade: ”Det som denna vers menar med Profetens (fvmh) anhöriga är vi.”

Därefter sa Imamen (fvmh): ”Å äldre man! Har du läst denna vers:

”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar…”[9]?”

Mannen från Levanten sa: ”Är ni den nära anförvanten och Profetens släktingar?”

Imamen (fvmh) sa: ”Ja, det är vi. Har du läst Guds tal som du läst i Koranen, där Han säger:

”Femtedelen av det byte som ni tar i krig – det måste ni veta – tillhör Gud och Sändebudet och [hans] närmaste…”[10]?”

Mannen från Levanten sa: ”Ja, det har jag läst.”

Imamen sa: ”Vi är även de som menas med [hans] närmaste.”

Imam Sajjad (fvmh) sa: ”Har du reciterat denna vers:

”…Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast (Ahl al-Bayt), från all [jordisk] smuts [och synd] och göra er renhet fullkomlig.”[11]?

Å man från Levanten! Finns det någon bland muslimerna förutom vi som igenkänns som Guds Sändebuds (fvmh) Ahl al-Bayt (hushåll)?”

Mannen från Levanten förstod att det som han hört om dessa fångar inte stämde. De är inte utlänningar. De är Guds Sändebuds (fvmh) ättlingar och han ångrade sig för det han hade sagt. Han höjde sina händer mot himlen i skam och med ånger sökte han förlåtelse genom att säga:

«اللهم انی اتوب الیک، اللهم انی اتوب الیک، اللهم انی اتوب الیک، من عداوة آل محمد صلی الله علیه وآله و ابرا الیک ممن قتل اهل بیت محمد صلی الله علیه وآله و لقد قرات القرآن منذ دهر فما شعرت بها قبل الیوم»

”Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger. Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger. Å Gud! Helt visst vänder jag mig till Dig i ånger, från att ha visat fientlighet mot Profetens familj, och jag vänder mig till Dig för att söka befrielse från de som mördat Muhammeds (fvmh) Ahl al-Bayt. Jag har helt visst läst Koranen sedan lång tid, men jag har inte förstått dess mening och lärdomar förrän idag.”[12]

Samtalet som inträffade mellan Imam Sajjad (fvmh) och den äldre mannen från Levanten var en väckarklocka för Levantens ignoranta folk.

 

Imam Sajjads (fvmh) svar till fiendernas skadeglädje

 

Historiker har skrivit att Ibrahim, son till Talha (en av upprorsmakarna i kriget Jamal), var i Levanten då. Han anslöt sig till karanen med de fångade Ahl al-Bayt. När han såg Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa han följande till Hans Excellens:

”Å Ali ibn al-Hussein! Vem är segrare nu då? (det var som om Talhas son tänkte på sin faders förlust i kriget mot Ali ibn Abi Talib (fvmd) och sa så för att hämnas)”

Imam Sajjad (fvmh) sa:

”Om du vill veta vem som är segrare, recitera då böneutropet och Iqamah då det är tid för bönen.”[13]

Imam Sajjads (fvmh) korta men krossande svar till Talha ibn Ubaydullahs son hade ett djupt budskap med sig. Han fick honom att förstå att deras krig förr och nu inte var för att nå heder och världslig makt och att de nu därför skulle vara förlorare och Talhas son och Yazid vinnare. Ahl al-Bayts (fvmd) revolt var för att uppebarelsens och den profetiska missionens budskap skulle finnas kvar. Så länge som ropet av ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud förutom Gud, och jag vittnar om att Muhammed är Guds Sändebud” hörs från böneutropare och muslimer upprepar dessa slagord under böneutropet och Iqamah, är de segrarna.

 

Imam Sajjad i Yazids samling

 

Yazid ibn Muawiya (Guds förbannelse över honom), som var belåten med sin seger och ansåg sig vara segraren i slaget i Karbala, hade beordrat att en sammankomst skulle hållas så att de skulle föra dit de fångade Ahl al-Bayt (fvmd) med en speciell ceremoni och på så sätt förödmjuka Ahl al-Bayt. Hovets ansvariga var pliktiga att binda fast karavanens fångar i varandra med rep och kedja fast Ali ibn al-Hussein (fvmd)[14], som var fångarnas ledare, och därefter föra dem till Yazids samling. Ceremonin genomfördes och karavanens fångar kom till Yazids sammankomst. Fångarnas ansikten var indammade i sorg, ledsnad och smärta. Högmodigt leende och glädje syntes i Yazids och hans närmastes ansikten. Imam Zayn al-Abidin (fvmh) ansåg det inte var tillåtet att hålla tyst. Så fort hans välsignade ögon fick syn på Yazids smutsiga ansikte sa han:

«انشدک الله یا یزید ما ظنک برسول الله لو رانا علی هذه الحالة»

”Å Yazid! Vid Gud, vad skulle Guds Sändebud göra om han såg oss i denna situation?”[15]

Imamen (fvmh) framförde det högsta budskapet med den kortaste meningen till de närvarande i Yazids sammankomst.

Levantens folk, som ansåg Yazid vara Guds Sändebuds (fvmh) efterträdare och hyste respekt för Profeten (fvmh), frågade sig själva om det fanns någon koppling till Profeten p.g.a. Imamens (fvmh) uttalande.

Imamens (fvmh) tal slog ett sådant slag mot Yazids regerings stommar att Yazid förödmjukades och att han därmed beordrade att de skulle ta av halsjärnet och kedjorna från Imam Zayn al-Abidins (fvmh) händer och fötter.

Yazid var full av högmod. När de ansvariga i hovet förde Martyrernas mästares huvud inför honom reciterade han en dikt tillhörande Hasin ibn Hammam Murra:

«یغلقن هاما من رجال اعزة علینا و هم کانوا اعق و اظلما;

”[Svärd] har huggit av huvuden tillhörande män som vördas av oss, [men vad kan man göra då] de överlistat oss i fientlighet och hat!”

Imam Sajjad (fvmh) svarade Yazid med att säga:

”Å Yazid! Istället för dikten du läste, så lyssna på den här versen från Koranen där Gud säger:

”Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sätter den i verket. Detta kostar inte Gud någon möda. [Så är det] för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er. Gud älskar inte inbilska skrävlare.”[16]

Yazid, som förstod Imamens (fvmh) syfte och versens budskap, blev väldigt arg och samtidigt som han lekte med sitt skägg sa han:

”En annan vers finns även i Koranen som passar dig och din far:

”Ingen motgång drabbar er som inte är en följd av era egna händers verk; ändå är det mycket som Han förlåter.”[17]

Sedan talade han till Ali ibn al-Hussein (fvmd) och sa:

”Å Ali! Din far bröt en familjerelation och ignorerade min rättighet, och krigade mot oss om makt. Gud tog hand om honom som du sett.”[18]

Imam Sajjad (fvmh) reciterade versen han tidigare reciterade ännu en gång.

Zayd sa till sin son (Khalid): ”Svara honom!” Khalid visste inte vad han skulle säga, och Yazid reciterade ännu en gång den vers han tidigare reciterat för att hindra Imamens budskap att nå fram.

Yazid förväntade sig att Imam Sajjad (fvmh) skulle bli tyst gentemot hans förolämpningar och fula uppförande, men Hans Excellens gick fram och ställde sig framför Yazid och sa:

”Åtrå inte att du ska förolämpa oss och att vi ska vörda dig. Om ni irriterar oss kommer vi att ignorera erat [försök till att] irritera oss. Gud vet att vi inte tycker om er. Om ni inte tycker om oss kommer vi inte att klandra er för det.”[19]

Yazid, som hade nått en återvändsgränd, sa:

”Det du sa stämmer, men din far och farfar ville bli amirer. Tack Gud att Han dödade dem och spillde deras blod.” Sedan upprepade han sitt tidigare tal och sa: ”Å Ali! Din far bevarande inte släktskapsrelationer och ignorerade min rättighet, och tvistade gällande mitt kungastyre. Gud gjorde det du vittnat om.”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) sa:

”Å son till Muawiya, Hind (hans farmor) och Sakhra (hans farfar Abu Sufyan)! Innan du föddes tillhörde Profeten och regeringen min far och mina förfäder. Under dagen [för slaget] Badr, Uhud och Ahzab bar min far på Guds Sändebuds (fvmh) flagga, och din far och farfar bar på förnekarnas flagga.”

Sedan sa han:

”Å Yazid! Du skulle ha gråtit berg, sovit på grus och skrikit och vrålat om du visste vad du har gjort och vad du åsamkat min far, min bror, mina kusiner och min familj.”[20]

Yazid ville att hovets predikant skulle gå upp på predikstolen och tala illa om Imam Hussein (fvmh) och Imam Ali (fvmh). Han handlade utefter denna order.

Imam Sajjad (fvmh) blev arg p.g.a. predikantens fräckhet och sa:

”Må Gud placera dig i helvetets eld!”

När den betalde predikantens tal nådde sitt slut talade Imam Sajjad (fvmh) till Yazid och sa:

”Din talare refererade det han ville till oss. Tillåt även mig att få tala till folket!”

Först gick inte Yazid med på det. Inte förrän de runtomkring honom, de som närvarade i sammankomsten och en av kalifens söner insisterade gav Yazid Imamen (fvmh) tillåtelse och sa:

”Gå till podiumet och be om ursäkt för det som din far gjorde!”

[1] Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206.

[2] Tarikh, Tabari, vol. 4, s. 252.

[3] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 184.

[4] Imam Hussein va Iran, s. 485-492.

[5] Ibid.

[6] Yunabi’ al-Mawadda, s. 352.

[7] Ibid.

[8] Heliga Koranen – 42:23.

[9] Heliga Koranen – 17:26.

[10] Heliga Koranen – 8:41.

[11] Heliga Koranen – 33:33.

[12] Maqtal, Khawarazmi, s. 61-62; Ihtijaj, Tabarsi, vol. 2, s. 305.

[13] Amali, Sheikh Tusi, vol. 2, s. 290.

[14] Siyar A’lam al-Nubula, vol. 3, s. 216.

[15] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 131.

[16] Heliga Koranen – 57:22-23.

[17] Heliga Koranen – 42:30.

[18] Tarikh, Tabari, vol. 7, s. 376; Baladhuri, vol. 2, s. 220.

[19] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 175.

[20] Tarikh, Ibn Athir, vol. 2, s. 86.

Imam Sajjads (fvmh) tal i Ubaydullah ibn Ziyads samling

Imam Zayn al-Abidins (fvmh) närvaro bland samlingen av Karbalas fångar var förvånansvärt. Efter att karavanen med fångar kommit till Ubaydullahs samling, var en ung man bland fångarna den viktigaste personen som fångade Ubaydullahs intresse.

Ubaydullah, som trodde att ingen man hade överlevt i händelsen i Karbala och att alla av dem hade mördats, frågade de ansvariga gällande detta. Denna undran om Imam Sajjads överlevnad indikerar på hans hat mot Profetens (fvmh) familj, speciellt mot H. Exc. Aba Abdillah al-Hussein, eftersom han inte kunde stå ut med att se någon man från de Troendes ledares, Ali ibn Abi Talib (fvmh), ättlingar i livet.

Den kände historikern Tabari har skrivit:

”När den husseiniska karavanen anlänt till Ubaydullahs högtidliga samling vände sig Ubaydullah mot Imam Sajjad (fvmh) och frågade honom: ”Vad är ditt namn?”

Imam Sajjad (fvmh) svarade: ”Ali ibn al-Hussein.”

Ubaydullah sa: ”Dödade inte Gud Ali ibn al-Hussein (fvmd) i Karbala?”

Ali ibn al-Hussein (fvmd) blev tyst för ett ögonblick. Ubaydullah sa då till Imamen (fvmh):

”Varför svarar du inte?”

Imam Sajjad (fvmh) sa:

”Då [människan] dör tar Gud själen till Sig”[1], och ”Ingen människa får dö annat än i enlighet med Guds vilja”[2].

Ubaydullah ibn Ziyad blev arg då han bevittnade den fängslade unge mannens goda minne och beredskap att kontra och beordrade att de även skulle martera Ali ibn al-Hussein (fvmd). Men Hennes Excellens Zaynab Kubra (fvmh) skrek då:

«یا بن زیاد حسبک من دمائنا اسالک بالله ان قتلته الا قتلتنی معه …»

”Å son till Ziyad! Räcker det inte för dig med [allt] vårat blod [som du spillt]? Vid Gud, jag ber dig att du dödar mig tillsammans med honom om du ska döda honom.”

Stämningen i Ubaydullahs samling och H. Exc. Zaynabs (fvmh) avslöjande tal ledde till att Ibn Ziyad ändrade på sitt beslut om att mörda Imam Zayn al-Abidin (fvmh).[3]

[1] Heliga Koranen – 39:42.

[2] Heliga Koranen – 3:145.

[3] Tarikh, Tabari, vol. 4, s. 350; Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206; Tabaqat, Ibn Sa’d, vol. 5, s. 757.