Imam Sajjads (fvmh) viktiga tal inför Kufas folk

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) talade två gånger under sin vistelse i Kufa. Första gången var då regeringens stadsutropare kallade folket för att åskåda fångarna. Detta var samtidigt som de hade ställt upp tält för fångarna i närheten av staden Kufa. Ali ibn al-Hussein (fvmh) kom ut från tältet och signalerade att de skulle lugna ner sig. Imamen (fvmh) började talet med att prisa Herren och skicka hälsningar till Profeten (fvmh) och därefter sa han följande:

«اَیُّهَا النّاسُ! مَنْ عَرَفَنِی فَقَدْ عَرَفَنِی، وَ مَنْ لَمْ یَعْرِفْنِی فَاَنَا عَلِیُّ بْنُ الْحُسَیْنِ الْمَذْبُوحِ بِشَطِّ الْفُراتِ مِنْ غَیْرِ ذَحْل وَ لا تِرات، اَنَا ابْنُ مَنِ انْتُهِکَ حَرِیمُهُ وَ سُلِبَ نَعِیمُهُ وَ انْتُهِبَ مالُهُ وَ سُبِیَ عِیالُهُ، اَنَا ابْنُ مَنْ قُتِلَ صَبْراً، فَکَفى بِذلِکَ فَخْراً.

”Å människor! Den som känner mig vet vem jag är! Men för den som inte känner mig är jag Ali, son till Hussein (fvmh), den som oskyldigt slaktades bredvid floden Eufrat! Jag är son till den vars personliga utrymme attackerats, vars lugn fråntagits, vars egendomar stulits och vars familj tagits till fånga. Jag är son till den som mördades efter att ha skadats och torterats. Denna stolthet (martyrskapet) räcker för oss.

اَیُّهَا النّاسُ! ناشَدْتُکُمْ بِاللهِ هَلْ تَعْلَمُونَ اَنَّکُمْ کَتَبْتُمْ اِلى اَبِی وَ خَدَعْتُمُوهُ، وَ اَعْطَیْتُمُوهُ مِنْ اَنْفُسِکُمُ الْعَهْدَ وَ الْمِیثاقَ وَ الْبَیْعَهَ ثُمَّ قاتَلْتُمُوهُ وَ خَذَلْتمُوهُ؟ فَتَبّاً لَکُمْ ما قَدَّمْتُمْ لاِنْفُسِکُمْ وَ سَوْاهً لِرَاْیِکُمْ، بِاَیَّهِ عَیْن تَنْظُرُونَ اِلى رَسُولِ اللهِ (صلی الله علیه و آله) یَقُولُ لَکُمْ: قَتَلْتُمْ عِتْرَتِی وَ انْتَهَکْتُمْ حُرْمَتِی فَلَسْتُمْ مِنْ اُمَّتِی.»

Å människor! Vid Gud, visst var det så att det var ni som skrev [brev] till min far [och bad honom komma till Kufa] och förrådde honom, och att ni med era egna liv gav honom löfte, ingick i förbund [med honom] och svor allians [till honom]? Sedan krigade ni mot honom och lämnade honom [i sticket]. Må [Gud] förgöra er för det ni åsamkat er själva [med dessa onda gärningar] och tagit så illa beslut [och konspirerat]! Med vilken blick kommer ni att titta mot Guds Sändebud (fvmh) då det sägs till er [på domedagen]: ”Ni har mördat min familj och attackerat och missaktat mitt personliga utrymme. Ni tillhör därmed inte min nation. ”?”[1]

När den fjärde Imamens tal nådde hit blev det högljutt av Kufabornas gråtande och deras sovande samveten väcktes ännu en gång på nytt. De skällde ut varandra och sa: ”Om ni bara visste vad ni förlorat på detta!”

Imam Sajjad (fvmh) sa följande i fortsättningen på sitt tal:

”Må Gud förlåta den som accepterar mitt råd och p.g.a. Gud och Sändebudet handlar utefter det jag säger, eftersom Guds Sändebuds (fvmh) metod är en lämplig förebild för oss. Detta har Koranen hänvisat till: ”I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme…”[2]

Innan Imamens tal nådde sitt slut uttryckte Kufaborna sympati och tillsammans ropade de:

”Å son till Guds Sändebud (fvmh)! Vi lyssnar på din befallning och vi är dig trogna. Fr.o.m. nu lyder vi dina befallningar. Vi krigar mot vem du än beordrar [att vi ska göra det med]. Vi sluter fred med vem du än beordrar [att vi ska göra det med]. Vi kommer att ta dina och våra rättigheter från förtryckarna.”

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) svarade Kufabornas till synes ångerfulla och slagordsliknande tal med följande:

”Aldrig (kommer jag att lita på er och luras av er slagord och hägringsliknande stöd)! Å era förrädiska lurendrejare! Å fångar till lustar och girighet! Vill ni också bryta mot löften och förtrycka mig som ni gjorde mot mina fäder?

Nej vid Gud! Det såret som ni skapat är fortfarande smärtsamt och bröstet svider p.g.a. min fars och mina bröders död. Den bittra smaken av missöden finns fortfarande kvar i min mun och min djupa sorg och förtvivlan är oemotståndlig. Jag vill att ni Kufabor inte ska vara med oss och inte mot oss.”

Imam Sajjad (fvmh) stämplade med ogiltighetens och otrogenhetens sigill på folks pannor och flammade upp en eld av ånger i Kufabornas själar och ökade deras ånger med att säga följande:

”Om Hussein (fvmh) mördades, är det inte så förvånande, eftersom hans far, med alla goda kvalitéer och överlägsna dygder, innan honom blev martyr. Å Kufabor! Var inte glada för det som ni gjorde mot Hussein (fvmh)! Det som skedde var en stor händelse. Må jag offra mig för honom, som la sig i martyrskapets bädd bredvid floden Eufrat. Helvetets eld är belöningen för de som marterade honom.”[3]

[1] Luhuf, s. 66 och 67.

[2] Heliga Koranen – 33:21.

[3] Ibid.