Resan till Medina

Under månaden Safar år 61 e.h. reste de felfria Ahl al-Bayt med heder och prakt till Medina. Nu’man ibn Bashir, tillsammans med 500 personer, gjorde karavanen sällskap på Yazids befallning. Imam Sajjad, Zaynab Kubra och övriga medlemmar från Ahl al-Bayt (fvmd) kom nära staden Medina. Imam Sajjad (fvmh) valde att stanna till på ett ställe utanför Medina och beordrade att karavanen skulle stanna där och han gav Nu’man ibn Bashir och hans följe tillåtelse att återvända. Imamen (fvmh) beordrade att de skulle sätta upp tält på just den platsen. Sedan sa han till Bashir ibn Jadhlam: ”Sjung en klagosång och informera Medinas folk om vår ankomst!”

Bashir gick till Medina på momangen och ställde sig bredvid Guds Sändebuds (fvmh) grav inför Medinas folks närvaro och reciterade poesi vars översättning är följande:

”Observera! Å  gottfolk! Kanske är det inte möjligt för er att bo kvar i Medina, eftersom Hussein (fvmh) har blivit mördad, och nu är detta mina tårar som rinner. Åh över att hans heliga kropp blivit insmetad med jord och blod och lämnats i Karbala, och att de har snurrat runt hans huvud på ett spjut från stad till stad.”

Staden förlorade fästet på direkten. Hashimstammens kvinnor började sörja och jämra sig. Folk försökte hinna ikapp varandra då de lämnade sina hus och kvickt rörde sig mot stadens utkant. Bashir säger:

”Jag lämnade hästen och skyndade till Profetens Ahl al-Bayts tält. Vid detta ögonblick kom H. Exc. Sajjad (fvmh) ut från tältet, och samtidigt som han torkade sina rinnande tårar med en pappersduk gestikulerade han åt folket att de skulle bli tysta. Efter att ha tackat och prisat Gud började han tala och berätta om Karbalas hjärtskärande händelse. Bl. a. sa han:

”Om Guds Sändebud (fvmh), vår farfar, beordrade oss att bli mördade, bestulna, förföljda och torterade skulle vi inte ha förtryckts mer än såhär! Men nu är det på det viset att det i stor grad uppmuntrats att ge oss hjälp och visa respekt till oss. Vid Gud [svär jag] att [Han] kommer vara barmhärtig mot oss och ge oss favör och hämnas på våra fiender.”

Sedan gick Imam Sajjad, Zaynab Kubra (fvmd), deras anhängare och de otröstliga sörjande in i staden Medina. Först gick de till den heliga platsen där deras farfar, Guds Sändebud (fvmh), var begravd och därefter till begravningsplatsen Baqi[1] och klagade över det förtryckande folket med tårar rinnandes från deras ögon. Under en lång tid sörjdes Imam Hussein (fvmh) i Medina. Imam Sajjad (fvmh) och Zaynab Kubra talade om den sällsynta tragedin i Karbala och undervisade folket om Imam Husseins (fvmh) målmedvetna martyrskap och hans budskap. De talade även om hur korrupt regeringen var så att folket skulle förstå tragedin på djupet och lära sig att vilja hämnas på samtidens förtryckare.

På den tiden var fyra platser väldigt känsliga och viktiga i den islamiska världen: Damaskus, Kufa, Mecka och Medina, där Guds Sändebuds (fvmh) helgedom och centrumet för ihågkomster och minnen av islam och den Heliga Profeten låg. Imam Sajjad spelade en känslig roll i alla dessa fyra platser och som resultat av detta vaknade folket och de visade sin djupa otillfredsställelse genom bl. a. revolter och stora och små revolutioner.

Fr.o.m. då vittnade islams historia revolter som fick sin inspiration från det husseiniska uppvaknandet. Exempel på detta är händelsen Harrah som ägde rum ett år senare. Yazids medarbetare svarade med en ofantlig slakt som svar på Medinas folks revolt. Alis (fvmh) ättlingar var alla ute efter att starta revolter och hämnas vid första bästa tillfälle ända tills Abu Muslim Khurasanis revolt och Umayyadernas orena kedja av kalifer nådde sitt slut.

Motstånd och kritik mot Umayya- och Abbas-stammens kalifers egoistiska och orättvisa beteenden väcktes till liv på olika sätt och vis bland muslimerna, speciellt Alis (fvmh) anhängare, under historiens gång. Shia introducerades som ett motståndselement som bar på blodets och martyrskapets budskap i historien. Trots att shiamuslimer hela tiden blivit förföljda och torterade har de ändå hela tiden bevarat denna revolutionära anda, t.o.m. fram till idag efter 14 sekel.

Trots att det såg ut som om Imam Sajjad (fvmh) mest satt inne i sitt hus så spred han hela tiden budskapet om martyrskap och motstånd mot förtryckare på bönens, åkallelsens och predikans språk, och höll god kontakt med sina speciella anhängare såsom Abu Hamza Thumali och Abu Khalid Kabuli m. fl. Samtidigt påbjöd han gott och förbjöd ont. Hans speciella anhängare lärde sig religionens vetenskaper och islamiska lagar från H. Exc. och spred dessa bland shiamuslimerna. Via denna väg växte shia-inriktningens dimensioner i hög grad.

Som konsekvens av detta motstånd var det dolt och öppet att Imam Sajjad fördes från Medina till Levanten i bojor och kedjor på Abd al-Maliks (den umayyadiska kalifen) beordran, och efter en tid förde de tillbaka honom till Medina.

Under en period av 35 år som Helig Ledare var det hela tiden nödvändigt för Imam Sajjad (fvmh) att kämpa för att väcka folket och uppmuntra dem att stå emot förtryck med sin speciella klarsynthet. I många fall fokuserade han på att hjälpa samhället genom att ge stöd till blinda personer och familjer utan förmyndare. Även via åkallelser, som samlats i boken ”al-Sahifa al-Sajjadiyya”, spred han islams vetenskaper och kunskap som hjälp för folket och så att de kunde vakna till, rena själen och förbättra deras uppförande.

[1] Baqi är en begravningsplats i Medina som ligger relativt nära Guds Sändebuds (fvmh) grav. Där ligger bl. a. Imamerna Hassan, Sajjad, Baqir och Sadiq (fvmd) idag begravda bredvid varandra. Wahhabiterna i dagens Saudiarabien har demolerat moskén, som tidigare byggts vid deras gravar.