Imam Sajjads (fvmh) moraliska egenskaper

Under den 4 Sha’ban, 38 år efter islams Heliga Profets (fvmh) utvandring, föddes ett rent barn, ättling till Fatima Zahra (fvmh), i Profetens stad Medina, vilket fyllde shiamuslimernas ögon med glädje. Barnets namn var Ali. Senare blev han känd som Zayn al-Abidin och al-Sajjad. Två år efter hans födsel blev hans farfar, de Troendes ledare, Ali (fvmh), martyr då han bad till Gud i moskén. Efter det vittnade han perioden för sin farbrors, Imam Hassan (fvmh), ledarskap som varade i 10 år. Fr.o.m. år 50 e.h. levde han i 11 år under perioden för sin faders, Hussein ibn Ali (fvmd), ledarskap som inträffade samtidigt som Muawiyas och Muawiyas sons (Yazid) maktgirigheter. Efter det fick han ansvaret att styra över muslimerna år 61 e.h. under månaden Muharram, efter hans noble faders resning och martyrskap i Karbala.[1]

Perioden som Imam varade i 34 år och inträffade samtidigt som följande kalifer regerade:

1 – Yazid ibn Muawiya (år 61-64 e.h.)

2 – Abdullah ibn Zubayr (som regerade över Mecka år 61-73)

3 – Muawiya ibn Yazid (några månader år 64)

4 – Marwan ibn Hakam (9 månader år 65)

5 – Abd al-Malik ibn Marwan (år 65-86)

6 – Walid ibn Abd al-Malik (år 86-96)

Den noble Imamen gick bort år 94-95 e.h. i den illuminerade staden Medina, och begravdes i gravplatsen Baqi’ bredvid sin farbror Imam Hassan Mujtaba (fvmh).[2]

Perioden för Hans Excellens ledarskap inträffade samtidigt som en av de mörkaste perioderna under islams historia. Efter den hjärtskärande händelsen under Ashura och efter konsekvenserna av spridningen av denna nyhet runt om i det islamiska landet greps samhället av en extrem rädsla. Det blev även klart för folket att Yazid inte skulle dra sig för att begå något förtryck eller kriminell handling efter att han mördat Guds Sändebuds son, som var helgad och var av högt majestät, och tillfångatagit hans fru och barn.

En annan bitter händelse under denna period var händelsen Harrah, som enligt de flesta historiker var som så att Yazids armé gick mot Medina under Muslim ibn ’Uqbas befäl för att kväva Medinas folks protester mot den umayyadiska regimens förtryck och brottsligheter. Efter att de anfallit Medina beordrade Yazid att det var tillåtet att göra vad de ville med Medinas folks liv, egendomar och heder under tre dagar. Som följd av detta dödades många oskyldiga människor[3] och ungefär tusen ogifta kvinnor blev gravida[4].

Efter den händelsen gick Yazids armé mot Mecka för att kväva Abdullah ibn Zubayrs uppror. Efter att de omringat staden sköt de stenar mot Guds hus och Guds säkra helgedom med katapulter och tände eld på den, på sådant vis att dess tyg och tak, som var gjort av trä, brann upp[5].

Under dessa svåra dagar var shiamuslimerna tvungna att agera i hemlighet och med förställning. De vågade inte uttrycka någon form av kärlek till Ahl al-Bayt (fvmd), och om de skulle göra detta skulle de bli torterade och förföljda, eller t.o.m. mördade. Det var så pass att Yahya ibn Umm Tawil, en av Imam Sajjads (fvmh) trogna kompanjoner, blev arresterad för synden av att ha uttryckt vänskap och lydnad till Ahl al-Bayt (fvmd). De högg av hans händer och fötter och således blev han martyr.[6] Även under Abd al-Malik Marwans styre mördades ca 120 000 oskyldiga människor, varav många av dem var efterföljare till Ahl al-Bayt (fvmd), av Hajjaj ibn Yusuf, som var en blodtörstig och skoningslös person.[7]

[1] Irshad, Shaykh Mufid, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, s. 253; Bihar al-Anwar, Majlisi, al-Maktabat al-Islamiyya, vol. 46, s. 12.

[2] Irshad, Ibid, s. 254; Bihar al-Anwar, Ibid.

[3] Tarikh Tabari, Matba’at al-Istiqamah, vol. 4, s. 374; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, vol. 3, s. 82; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Sadir, vol. 4, s. 111.

[4] Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibn Kathir, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, vol. 8, s. 224.

[5] Ibid, s. 228; ; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 2, s. 602; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Ibid, s. 82; Tarikh Tabari, Ibid, s. 383.

[6] Ikhtiyar Ma’rifat al-Rijal, Shaykh Tusi, Daneshgahe Mashhad, s. 123.

[7] Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Dar al-Andalus, vol. 3, s. 166; Al-Wafi bil Wafiyyat, Ibn Safadi, al-Nasharat al-Islamiyyah, vol. 11, s. 308; Tarikh Islam, Dhahabi, Dar al-Kitab al-‘Arabi, Hawadith Sanah 81-100.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *