Gnostikernas Imams kända predikan

Imam Sajjad (fvmh) gick uppför podiumets trappa och höll en predikan med en monoteistisk och varm ton. Här kommer vi att fokusera på predikans höjdpunkt:

«انا بن مکة و منی، انا بن الزمزم و الصفا; انا بن محمد المصطفی; انا بن علی المرتضی; انا بن فاطمة الزهراء …;

”Jag är son till Mecka och Mina[1]. Jag är son till Zamzam[2] och Safa[3]. Jag är son till Muhammed al-Mustafa (den utvalde). Jag är son till Ali al-Murtaza (den belåtne). Jag är son till Fatima al-Zahra (den strålande)…”[4]

Imam Zayn al-Abidin fortsatte med att presentera sig själv så pass att ljudet från folkets gråtande hördes högt och Yazids slotts stommar skakade. Yazid blev väldigt rädd av att folket påverkades av talet. Därmed beordrade han att böneutroparen skulle ropa ut för bönen för att avbryta Imamens (fvmh) tal.

Hovets böneutropare reste sig upp och ropade ut för bönen med en röst som alla kunde höra.

När han kom till ”Jag vittnar att Muhammed (fvmh) är Guds Sändebud” talade Imamen, som fortfarande stod på podiumet, till Yazid och sa:

”Å Yazid! Denna Muhammed (fvmh) som böneutroparen nu talade om och vittnade om hans profetskap, är han din eller min farfar? Om du säger att Profeten (fvmh) är din farfar ljuger du och förnekar du, och om du anser att Profeten (fvmh) är min farfar, varför och p.g.a. vilken synd mördade du hans familj?”[5]

Ja! Den store predikanten för Ashurarörelsen genomförde sitt uppdrag på ett passande sätt och förändrade sammankomstens utseende med sitt vältaliga framförande, och Yazids sammanträde nådde sitt slut med att Umayyas ättlingar och Yazid ibn Muawiya förödmjukades.

 

Konsekvenserna av Imam Sajjads (fvmh) tal

 

Islams stora predikanters, H. Exc. Sajjad och Zaynab Kubra (fvmd), tal påverkade Levantens folks anda till sådan grad att det skapade en revolution. Levantens invånare förstod att de som marterades med sådana fruktansvärda omständigheter i Karbala inte var riktiga upprorsmakare. De var familj med den vars namn Yazid styrde över muslimerna med.

Hovets böneutropare protesterade mot Yazid och frågade med förvåning:

”P.g.a. vilken orsak mördade du dessa män och beordrade att deras förmögenheter skulle stjälas då du visste att de var ättlingar till Profeten?”[6]

En lärd jude som befann sig i Yazids sammanträde frågade Yazid följande efter att ha hört Imam Sajjads (fvmh) tal:

”Vem är denna unge man?”

Yazid sa: ”Husseins son.”

Juden sa: ”Vilken Hussein?”

Han frågade så mycket att han förstod att de tillhörde den Heliga Profetens (fvmh) familj. Hussein (fvmh) var den som blev förtryckt och martyr i Karbala. Han är Guds Sändebuds (fvmh) dotterson. Han klandrade Yazid för detta och sa:

”Ni skiljdes från er profet igår, och idag har du mördat hans son!”[7]

 

Yazids reaktion

 

Yazid blev tvungen att avstå från sin despotiska och förtryckande ställning p.g.a. folks kritik och bad således om ursäkt för det han gjort mot Profetens (fvmh) familj.[8] Han skyllde på guvernören i Kufa, alltså Ubaydullah ibn Ziyad (Marjanas son), för Imam Husseins (fvmh) och hans kompanjoners martyrskap.[9] Som konsekvens av hans ånger och att han förbannade Marjanas son, bad han Imam Sajjad (fvmh) att skriva till honom om han hade någon förfrågan eller förslag så att han kunde utföra det.[10]

Det är tydligt att Imam Sajjads (fvmh) och resterande fångar från Karbalas första förfrågan var att det skulle sörjas för de jordiga martyrerna i det röda landet Ninawa och att de skulle få återvända till Profetens (fvmh) stad Medina, staden för de levande minnena av deras martyrer.

Det har rapporterats att Imam Sajjads (fvmh) och den fångade familjen till Profetens (fvmh) vistelse i Levanten varade från tio dagar till en månad.[11]

[1] Ett ställe i Mecka där pilgrimer utför några av vallfärdens ritualer.

[2] Zamzam är en vattenkälla i Mecka som Gud visade för Abrahams fru Hajar när hon gick törstig i öknen och som än idag ger vatten av bästa kvalité till pilgrimerna i Mecka.

[3] Safa är ett berg i Mecka.

[4] Maqatil al-Talibin, vol. 2, s. 121; Ihtijaj, Tabarsi, vol. 2, s. 310; Maqtal, Khawarazmi, vol. 2, s. 69.

[5] Ibid.

[6] Tarjumeye Maqtale Abi Mikhnaf, s. 197.

[7] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 139.

[8] Tabaqat, Ibn Sa’d, vol. 5, s. 157.

[9] Tarjumeye Maqtale Abi Mikhnaf, s. 198.

[10] Tarikh, Tabari, vol. 7, s. 378; Ihtijaj, vol. 2, s. 311.

[11] Imam Sajjad (fvmh), Jamale Niyayeshgaran, Ahmad Turabi, s. 135.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *