Imam Sadjads (fvmh) martyrskap

Den stora förebilden i kunskap och tålamod, Imam Zayn al-Abidin (fvmh), blev förgiftad av Hisham eller Walid ibn Abd al-Malik[1] efter en livstid av strävande i Guds väg och efter att ha förmedlat Ashuras budskap till mänskligheten. Han blev martyr den 25 Muharram år 95 e.h. och hans rena kropp begravdes bredvid Imam Hassan Mujtabas (fvmh) rena jord i Baqi.

 

Källa: http://www.hawzah.net/fa/Magazine/View/2689/4298/27862

[1] Dalail al-Imamah, s. 80; Fusul al-Muhimmah, s. 208.

Resan till Medina

Under månaden Safar år 61 e.h. reste de felfria Ahl al-Bayt med heder och prakt till Medina. Nu’man ibn Bashir, tillsammans med 500 personer, gjorde karavanen sällskap på Yazids befallning. Imam Sadjad, Zaynab Kubra och övriga medlemmar från Ahl al-Bayt (fvmd) kom nära staden Medina. Imam Sadjad (fvmh) valde att stanna till på ett ställe utanför Medina och beordrade att karavanen skulle stanna där och han gav Nu’man ibn Bashir och hans följe tillåtelse att återvända. Imamen (fvmh) beordrade att de skulle sätta upp tält på just den platsen. Sedan sa han till Bashir ibn Jadhlam: ”Sjung en klagosång och informera Medinas folk om vår ankomst!”

Bashir gick till Medina på momangen och ställde sig bredvid Guds Sändebuds (fvmh) grav inför Medinas folks närvaro och reciterade poesi vars översättning är följande:

”Observera! Å  gottfolk! Kanske är det inte möjligt för er att bo kvar i Medina, eftersom Hussein (fvmh) har blivit mördad, och nu är detta mina tårar som rinner. Åh över att hans heliga kropp blivit insmetad med jord och blod och lämnats i Karbala, och att de har snurrat runt hans huvud på ett spjut från stad till stad.”

Staden förlorade fästet på direkten. Hashimstammens kvinnor började sörja och jämra sig. Folk försökte hinna ikapp varandra då de lämnade sina hus och kvickt rörde sig mot stadens utkant. Bashir säger:

”Jag lämnade hästen och skyndade till Profetens Ahl al-Bayts tält. Vid detta ögonblick kom H. Exc. Sadjad (fvmh) ut från tältet, och samtidigt som han torkade sina rinnande tårar med en pappersduk gestikulerade han åt folket att de skulle bli tysta. Efter att ha tackat och prisat Gud började han tala och berätta om Karbalas hjärtskärande händelse. Bl. a. sa han:

”Om Guds Sändebud (fvmh), vår farfar, beordrade oss att bli mördade, bestulna, förföljda och torterade skulle vi inte ha förtryckts mer än såhär! Men nu är det på det viset att det i stor grad uppmuntrats att ge oss hjälp och visa respekt till oss. Vid Gud [svär jag] att [Han] kommer vara barmhärtig mot oss och ge oss favör och hämnas på våra fiender.”

Sedan gick Imam Sadjad, Zaynab Kubra (fvmd), deras anhängare och de otröstliga sörjande in i staden Medina. Först gick de till den heliga platsen där deras farfar, Guds Sändebud (fvmh), var begravd och därefter till begravningsplatsen Baqi[1] och klagade över det förtryckande folket med tårar rinnandes från deras ögon. Under en lång tid sörjdes Imam Hussein (fvmh) i Medina. Imam Sadjad (fvmh) och Zaynab Kubra talade om den sällsynta tragedin i Karbala och undervisade folket om Imam Husseins (fvmh) målmedvetna martyrskap och hans budskap. De talade även om hur korrupt regeringen var så att folket skulle förstå tragedin på djupet och lära sig att vilja hämnas på samtidens förtryckare.

På den tiden var fyra platser väldigt känsliga och viktiga i den islamiska världen: Damaskus, Kufa, Mecka och Medina, där Guds Sändebuds (fvmh) helgedom och centrumet för ihågkomster och minnen av islam och den Heliga Profeten låg. Imam Sadjad spelade en känslig roll i alla dessa fyra platser och som resultat av detta vaknade folket och de visade sin djupa otillfredsställelse genom bl. a. revolter och stora och små revolutioner.

Fr.o.m. då vittnade islams historia revolter som fick sin inspiration från det husseiniska uppvaknandet. Exempel på detta är händelsen Harrah som ägde rum ett år senare. Yazids medarbetare svarade med en ofantlig slakt som svar på Medinas folks revolt. Alis (fvmh) ättlingar var alla ute efter att starta revolter och hämnas vid första bästa tillfälle ända tills Abu Muslim Khurasanis revolt och Umayyadernas orena kedja av kalifer nådde sitt slut.

Motstånd och kritik mot Umayya- och Abbas-stammens kalifers egoistiska och orättvisa beteenden väcktes till liv på olika sätt och vis bland muslimerna, speciellt Alis (fvmh) anhängare, under historiens gång. Shia introducerades som ett motståndselement som bar på blodets och martyrskapets budskap i historien. Trots att shiamuslimer hela tiden blivit förföljda och torterade har de ändå hela tiden bevarat denna revolutionära anda, t.o.m. fram till idag efter 14 sekel.

Trots att det såg ut som om Imam Sadjad (fvmh) mest satt inne i sitt hus så spred han hela tiden budskapet om martyrskap och motstånd mot förtryckare på bönens, åkallelsens och predikans språk, och höll god kontakt med sina speciella anhängare såsom Abu Hamza Thumali och Abu Khalid Kabuli m. fl. Samtidigt påbjöd han gott och förbjöd ont. Hans speciella anhängare lärde sig religionens vetenskaper och islamiska lagar från H. Exc. och spred dessa bland shiamuslimerna. Via denna väg växte shia-inriktningens dimensioner i hög grad.

Som konsekvens av detta motstånd var det dolt och öppet att Imam Sadjad fördes från Medina till Levanten i bojor och kedjor på Abd al-Maliks (den umayyadiska kalifen) beordran, och efter en tid förde de tillbaka honom till Medina.

Under en period av 35 år som Helig Ledare var det hela tiden nödvändigt för Imam Sadjad (fvmh) att kämpa för att väcka folket och uppmuntra dem att stå emot förtryck med sin speciella klarsynthet. I många fall fokuserade han på att hjälpa samhället genom att ge stöd till blinda personer och familjer utan förmyndare. Även via åkallelser, som samlats i boken ”al-Sahifa al-Sadjadiyya”, spred han islams vetenskaper och kunskap som hjälp för folket och så att de kunde vakna till, rena själen och förbättra deras uppförande.

[1] Baqi är en begravningsplats i Medina som ligger relativt nära Guds Sändebuds (fvmh) grav. Där ligger bl. a. Imamerna Hassan, Sadjad, Baqir och Sadiq (fvmd) idag begravda bredvid varandra. Wahhabiterna i dagens Saudiarabien har demolerat moskén, som tidigare byggts vid deras gravar.

Imam Sadjad (fvmh) i Damaskus

Utöver H. Exc. Sadjads (fvmh) tal med refereringar till den Heliga Koranen och att han avslöjade sanningen, sa H. Exc. Zayn al-Abidin (fvmh) följande till Yazid när de mötte varandra och Imamen hade varit fastkedjad hela vägen från Kufa till Damaskus:

”Å Yazid! Vid Gud, vad tror du om Guds Profet (fvmh) ser oss i detta tillstånd?”

Denna mening påverkade Yazid så pass mycket att han beordrade att de skulle avlägsna kedjorna från H. Exc., och alla runtomkring började att gråta p.g.a. detta yttrande.

Ett bättre tillfälle kom till den fjärde Imamen då han var i Levanten en dag då den officiella predikaren gick upp och satte sig på talarstolen och talade illa om Ali (fvmh) och hans rena ättlingar och gott om Muawiya och Yazid. Imam Sadjad (fvmh) sa då till Yazid:

”Tillåter du även mig att jag går upp på dessa trädbitar (talarstolen) och talar så att även Gud blir nöjd och att det även ger upphov till belöning för folket?”

Yazid ville inte ge tillåtelse, eftersom han var medveten om den felfria familjens (fvmd) kunskap, förståelse och vältalighet och fruktade för sig själv. Men folket insisterade. Yazid blev tvingad att acceptera detta. Den fjärde Imamen (fvmh) ställde sig på talarstolen och talade på ett sådant sätt att hjärtan brast och tårar kvickt föll ned och ett jämmer av sörjande startade bland kvinnor och män. En sammanfattning av Imamens (fvmh) tal är följande:

”Å gottfolk! Gud har gett oss sex ting och vår överlägsenhet över andra är byggd på sju grunder. Kunskap finns hos oss, tålamod finns hos oss, generositet och givmildhet finns hos oss, vältalighet och mod finns hos oss och de troendes innerliga kärlek tillhör oss. Gud ville att folk skulle älska oss med tro, och detta är någonting som våra fiender inte kan hindra.”  Sedan sa han:

”Guds Profet, Muhammed (fvmh), är från oss, hans efterträdare Ali ibn Abi Talib är från oss, martyrernas mästare Hamza är från oss, Jafar Tayyar är från oss, denna nations två dottersöner Hassan och Hussein (fvmd) är från oss, denna nations Mahdi (sista tidens frälsare) och tidens ledare är från oss.”

Därefter presenterade han ledaren och diskussionen nådde en sådan punkt att de ville avbryta Imamens tal, därmed beordrade de att böneutroparen skulle kalla till bönen. Imamen (fvmh) blev tyst. När böneutroparen sa ”Jag vittnar om att Muhammed är Guds Sändebud” tog Imamen av sig sin huvudbonad och sa: ”Å böneutropare! Var tyst vid denna Muhammeds rättighet!”. Sedan vände han sig mot Yazid och sa:

”Är denna ärade Profet din farfar eller min farfar? Om du säger att han är din farfar vet alla att du ljuger, och om du säger att han är vår farfar, varför mördade du i sådana fall hans son Hussein (fvmh)? Varför mördade du hans söner? Varför stal du hans förmögenheter? Varför fängslade du hans kvinnor och barn?”

Sedan tog han sig om halsen och fick hela samlingen att bli omskakad. En tumult kom igång. Detta var Ashuras episka budskap som nådde allas öron. Detta var sanningens rop som nådde historieböckerna. Yazid förbannade och svor över Ibn Ziyad p.g.a. folkets protester och t.o.m. verkade det som om han skällde ut vissa soldater som kommit tillsammans med fångarna. Till slut blev han rädd och gömde sitt ansikte från folket och försökte hålla kontakten mindre med dem.

Hur som helst blev Yazid tvungen att försöka muntra upp fångarna p.g.a. Imamens (fvmh) avslöjanden och de oroliga omständigheterna. Han frågade Imam Sadjad (fvmh): ”Vill ni stanna hos oss i Levanten eller vill ni gå till Medina?” Imam Sadjad och Zaynab Kubra (fvmd) svarade: ”Vi vill vara bredvid vår farfars grav i Medina.”

Budskapet om blod och martyrskap

Efter diskussionerna i Ibn Ziyads samling beordrade Ibn Ziyad eller Marjanas son att Karbalas fångar skulle förflyttas till den stora moskén i Kufa, och att Imamens (fvmh) heliga huvud skulle föras runt i gränder för att skrämma upp folk. Yazid svarade Ibn Ziyads brev, som informerade om Husseins (fvmh) och hans kompanjoners martyrskap och fängslandet av hans familj och släktingar, med att beordra om att de skulle skicka Husseins (fvmh) huvud, alla hans kompanjoner och alla fångar till Levanten (Sham).

De hade fängslat Imam Sadjad med kedjor runt hans händer, fötter och hals och satt honom på en kamel. De transporterade Ahl al-Bayt (fvmd) så som man transporterade fångar från Rom och Sangbar (Indien) på osadlade kameler till Levanten. De förde de felfria Ahl al-Bayt (fvmd) till Levanten via Baalbek (Libanon).

Första dagen i månaden Safar år 61 e.h. var staden Damaskus fylld av glädje och jubel, eftersom Yazid hade presenterat Karbalas fångar, som var Guds Sändebuds (fvmh) rena ättlingar, som utlänningar och som nu kommit i deras ägo. Yazid beordrade att fångarna och martyrernas huvuden skulle passera ”Jirun”, som var en rekreationsort och låg utanför staden och var den platsen där Yazid roade sig och festade.

Yazid kollade på fångarna i Jirun och verkade vara glad och munter av sig, likt en obestridlig segrare! Folk stod på sidorna i gränder och kollade. En äldre man från Levanten kom fram och stannade till framför karavanen med fångar och sa:

”Tack Gud som dödade er, befriade islams städer från era mäns ondska och gav seger till de Troendes ledare, Yazid!”

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) sa följande till den äldre mannen, som med tanke på hans ålder inte hade skyddats från umayyadernas giftiga propaganda:

”Å äldre man! Har du läst Koranen?”

Han svarade: ”Ja.”

Imamen sa: ”Har du läst denna vers: ”..Säg: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger de närmaste [till Profeten] den kärlek [de har rätt att vänta]…”[1]?”

Han sa: ”Ja.”

Imamen (fvmh) sa: ”Vi är den familj som Gud, den Upphöjde, har beordrat vänskap för och begärt kärlek till som belöning för Guds Sändebuds (fvmh) profetiska mission.”

Sedan reciterade han Tathir-versen (33:33), som talar om Profetens (fvmh) Ahl al-Bayt:

”…Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast (Ahl al-Bayt), från all [jordisk] smuts [och synd] och göra er renhet fullkomlig.”

Den äldre mannen sa: ”Jag har läst denna vers.”

Imamen sa: ”Vi är de som denna vers talar om, i vilken Gud renat oss från all form av jordisk och själslig orenhet.”

Den äldre mannen blev väldigt chockad och grät och sa: ”Vad ignorant jag har varit!”

Sedan sa han till Imamen (fvmh): ”Kommer min ånger att accepteras om jag ber om förlåtelse?”

Imamen (fvmh) försäkrade honom om detta.

De marterade denna äldre man just p.g.a. denna vetskap.

Hur som helst så förde de karavanen med fångar framför Damaskus stora moské. Sedan förflyttade de dem till fängelset fastbundna med rep. De spenderade sedan några dagar i ett ruttet fängelse. Hur som helst så hade Yazid i åtanke att bjuda in ledare från varenda religion och ambassadörer, högheter och smickrare tillhörande hovet till en sammankomst för att visa upp sin tydliga seger för alla. I denna samling visade Yazid samma fräckhet mot Hans Excellens, Martyrernas mästare, heliga huvud som Ibn Ziyad hade gjort i Kufa med sitt smutsiga förfarande. Med sin käpp petade han på tänder och läppar där Hans Excellens Guds Sändebud (fvmh), Ali Murtaza och Fatima Zahra (fvmd) brukade pussa.

När Zainab (fvmh) vittnade denna fräckhet från Yazid, som börjat med att säga till H. Exc. Mästaren Sadjad (fvmh): ”Tack Gud som förödmjukat er!”, började hon omedelbart att tala inför samlingen. Hon kokade av ilska och anklagade Yazid och hans män för brott, talade om budskapet om blod och martyrskap med alawitisk vältalighet, avslöjade Yazid och hans mäns fula handlingar och fick muslimernas kalif att bli mer vanärad än Kufas folk. Men Yazid sänkte på sitt huvud och stod ut med dessa hårda slag och att hans falska personlighet blev avslöjad, och svarade endast med en dikt vars översättning är följande: ”Klagan och jämmer från de sörjande är okej, och döden är enkel för kvinnor som sjunger sorgfyllda sånger mot lön.”

[1] Heliga Koranen – 42:23.

Biografi om Imam Sadjad (fvmh)

Shiamuslimernas fjärde Imam heter Ali (fvmh) och kallas för ”Sadjad” (den som i hög grad bugar mot marken i tillbedjan) och Zayn al-Abidin (dyrkarnas prydnad). Han är son till Hussein och sonson till Ali ibn Abi Talib (fvmd). Imam Sadjad (fvmh) föddes år 38 e.h. (år 659 e. Kr.) i Medina.

Hans Excellens Sadjad närvarade i den hjärtskärande händelsen som utspelade sig i Karbala, Irak. Men p.g.a. sjukdom och svår feber överlevde han, eftersom helig strid inte gäller för sjuka personer och att hans nobla far inte tillät att han deltog i kriget, trots att han gärna ville delta.

Det var av gudomlig visdom som det släktledet inte bröts och att Imam Sadjad skulle ärva det stora uppdraget, alltså att vara ledare och förmyndare över muslimerna. Denna temporära sjukdom höll inte i sig mer än ett par dagar, och efter det levde Hans Excellens Zayn al-Abidin i 35 år (som Helig Ledare och Imam). Under hela denna period kämpade han för islam och ägnade sig åt att hjälpa folket, att dyrka Gud och att åkalla Sanningen.

Imam Sadjad (fvmh) var ca 24 år (med oenighet i traditioner) när han blev Imam, enligt hans faders testamente och Guds och Guds Sändebuds (fvmh) befallning, den 10:e Muharram år 61 e.h.

Hans Excellens Sadjads moder hette ”Shahrbanu” enligt den kända åsikten, och var dotter till Sasanidernas Yazdgerd.

Det som behövdes i händelsen i Karbala var att revolutionen skulle bära med sig frukt. Detta skedde bl. a. via reciterande av storslagen episk poesi och att budskapet om Imam Husseins (fvmh) martyrskap spreds vidare till folk. Imam Sadjad (fvmh) utförde detta modigt, heroiskt och med en utomordentlig styrka i fångenskap tillsammans med sin faster Zaynab (fvmh). De ropade ut om händelsen i världen, och dess eko hörs fortfarande flera sekel efteråt, och dess budskap kommer att finnas kvar för evigt.

Händelsen i Karbala, med dess alla magnifika och monumentala dimensioner och som är full av sensationell episk poesi, lojalitet, klarhet och ren tro, såg ut att nå sitt slut på Ashuradagens eftermiddag. Men H. Exc. Sadjads och Zaynab den stores (fvmd) plikt började fr.o.m. då.

Fienden fängslade Ahl al-Bayt (fvmd) och förde dem ifrån kärlekens krigsplats, platsen för resenärerna till Gud och där sönderslitna och blodiga kroppar låg på marken. De förde Imam Sadjad (fvmh) på en osadlad kamel när han var sjuk och de band fast Hans Excellens två fötter under kamelens mage. Resten av fångarna förde de även på kameler mot Kufa. Kufa var staden som tyngdes ned och kvävdes av regenten, som var förtjust i staden. Kufa vågade inte andas ut, eftersom Ibn Ziyad hade beordrat att ledare för olika klaner skulle kastas i fängelse och att folk skulle komma ut från sina hus utan vapen. Vid sådana omständigheter beordrade han att martyrers välsignade huvuden skulle delas ut bland ledarna till de klaner som varit i Karbala, och att den marterade Imamens, Hans Excellens Aba Abdillah al-Husseins, huvud skulle bäras framför karavanen. På detta vis förde de karavanen runt om i Kufa. Ubaydullah ibn Ziyad ville ingjuta rädsla i folk och visa upp sin uppenbara seger för dem.

Hur kommer det sig att de inte kunde förhindra historiens oemotståndliga kvinna, Hennes Excellens Zaynabs (fvmh) passionerade uttalanden och slående budskap med sådana säkerhetsmetoder? Det är som om Kufas folk plötsligt vaknat från sin sömn och insett att dessa fångar var Alis och islams Profets (fvmd) ättlingar, vars män förtryckta mördats av svärd i Karbala, nära Kufa. Ett tumult startade bland folket och sakta men säkert förvandlades det till gråt.

Hans Excellens Sadjad (fvmh) kollade på folket i sin fångenskap, trötthet och sjukdom och sa:

”Gråter dessa människor för oss? Vilka har i sådana fall mördat våra nära och kära?”

Zaynab, Imam Husseins syster (fvmh), bad att folket skulle vara tysta, och efter att ha tackat och prisat Gud, den Upphöjde, och skickat hälsningar till hennes ovärderliga Profet, Hans Excellens Muhammed (fvmh), sa hon:

”… Å Kufas folk! Å listiga komplottmakare och förrädare! Må erat gråtande aldrig tystna! Ni är som en kvinna som spunnit sin tråd från morgon till kväll, och från kväll till morgon vävt tråden runt sin hand. Se upp för att ni byggt tro på list och komplotter!…”

Därefter anklagade H. Exc. Zaynab (fvmh) Kufas folk ordentligt och sa:

”Ni har helt visst smutsat ned er personlighet med stort nödlidande och skam! Ni kan aldrig få bort denna smuts fram till domedagen. Må ni vara förödmjukade och förnedrade! Som om ni inte visste vilken av Guds Sändebuds (fvmh) kära som ni skurit itu, och vilket förbund och ed som ni brutit mot, och att ni fört hans nobla familjemedlemmar och fria ättlingar i fångenskap, och att ni hällt ut hans rena blod i orätt!…”

Kufas folk lugnade ner sig och blev oerhört tysta. Zaynabs (fvmh) slående tal, som var som om det kommit från Alis (fvmh) rena mun, gjorde Kufas illojala folk häpna och förvånade. Det som var förvånansvärt var att höra Alis (fvmh) röst, som var som ett eko i hela Kufa…

Imam Sadjad (fvmh) bad sin faster att dämpa sig. Ibn Ziyad beordrade att Imam Sadjad (fvmh), Zaynab Kubra och resterande fångar skulle föras till hans sammankomst. Där kränkte han Husseins (fvmh) heliga huvud och Karbalas fångar till maximum, och han visade tydligt all vidrighet, skamlighet och vilken nedrig natur han hade.