Imamen (fvmh) och förbättrandet av samhället

De felfria Imamerna (fvmd) försvarade den sanna islam och förkunnade trosgrunder och Guds lagar såsom Guds profeter gjorde med speciella metoder och utifrån de omständigheter och villkor som existerade på deras tid.

I början av denna text skrev vi generellt om de historiska omständigheterna och den speciella situationen under Imam Sajjads (fvmh) tid. Det blev tydligt att umayyadernas kalifer öppet bröt mot de islamiska lagarna och inte drog sig för att begå någon form av förtryck eller att förkunna otukt. Speciella metoder krävdes för att kunna skapa ett motstånd under denna politiska situation och kulturella atmosfär. Av denna orsak använde sig H. Exc. utav speciella metoder för att genomföra Guds planer, sprida islamiska läror och stå emot den umayyadiska regeringsapparatens förtryck och korruption. I den kommande texten kommer vi att gå igenom tre exempel av dessa metoder.

 

1 – Bevarandet av åminnelsen av Ashura

Under perioden för den umayyadiska regeringens kalifer hade det islamiska samhället gått så pass vilse att Guds Sändebuds (fvmh) traditioner öppet lämnades och många påhitt fördes in i religionen. Personer såsom Yazid, som alla islamiska inriktningar är eniga om gällande hans korruption och anklagar honom för att ha lämnat bönen och druckit vin[1], tog täten i att styra över muslimerna. Därmed agerade Imam Hussein (fvmh) som en hjälte i historien med syftet att stå emot de umayyadiska agenternas förtryck och korruption, bringa liv i traditionen om att påbjuda det goda och förbjuda det onda och att få det islamiska samhället att återvända till dess raka väg. Genom att offra sitt eget blod bevarade han islams nysådda frön.

Efter den tragiska händelsen under Ashura fokuserade Imam Sajjad (fvmh) på att hålla passionerade predikningar, som upplyste samhället om en sådan tragisk händelse och folket om dess onda konsekvenser, under sin fångenskap i Kufa och Levanten utan någon som helst rädsla eller fruktan för umayyadernas despotiska apparat.

Efter det använde han sig också av varenda tillfälle han fick för att hålla åminnelsen av Ashura vid liv och att tala om den stora revolten. Ett exempel på detta är att H. Exc. vid olika tillfällen grät vid åminnelse av förtrycket mot hans fader och hans faders trogna barn och kompanjoner. Bl. a. har det återberättats i en tradition att H. Exc. grät varje gång han tog tag i en vattenbehållare för att dricka. Han frågades om anledningen till detta varpå han svarade:

«وکیف لا ابکی وقد منع ابی من الماء الذی کان مطلقا للسباع والوحوش»

”Hur skulle jag inte gråta samtidigt som min far helt visst förhindrades från [att dricka] vatten, men vilda djur och ökendjur tilläts gör det?!”[2]

Utan tvekan hade sådana handlingar från Imamens sida positiva politiska konsekvenser, eftersom den upprepade påminnelsen om katastrofen i Karbala inte tillät att den umayyadiska regeringens förtryck och kriminalitet glömdes. Från en annan aspekt stod det de umayyadiska regenterna väldigt dyrt att folket inte glömde bort detta och således ifrågasattes deras legimitet.

 

2 – Rådgivning och vägledning till folket

En annan metod som Imamen (fvmh) hade var att bevara islams kärna, att förkunna Guds läror och att kämpa mot förtryck och korruption, precis som Guds vänners och de renade Imamernas (fvmd) allmänna metoder. Detta innebar att via predikans, rådgivningens och vägledningens väg göra folket bekanta med den sanna islams åsikter. Som en kärleksfull och barmhärtig far varnade han dem från att drabbas av mörkrets och förödelsens strömvirvel och likt en strålande sol lyste han upp vägledningens och segerns väg för folket.

Vissa av dessa råd och uttalanden är tal som han höll varje fredag i Profetens moské (fvmh).[3] Andra tal och predikningar som Hans Excellens höll inför hans speciella anhängare har återberättats av kompanjoner såsom Abu Hamza Thumali.

Utöver detta gav Imamen (fvmh) råd till hovets rättslärda, traditionsåterberättare och domare genom att själv närvara eller via brev. På detta vis kallade han dem till att följa sanningen. Ett exempel var att Imamen (fvmh) utav medömkan upplyste Zuhri (en av Abd al-Malik ibn Marwans hovs rättslärda och traditionsåterberättare) om konsekvenserna av hans jobb i ett brev. Han ville att Zuhri skulle upphöra med vilseledning och välja den rätta vägen.

På ett ställe i detta brev skriver Imam Sajjad (fvmh) följande:

«احذر فقد نبئت وبادر فقد اجلت انک تعامل من لا یجهل وان الذی یحفظ علیک لا یغفل، تجهز، فقد دنا منک سفر بعید وداو ذنبک فقد دخله سقم شدید»

”Var försiktig då du helt visst meddelats [om fara], och handla då en tidsfrist getts till dig! Du gör helt visst affärer med Den som inte är ignorant och okunnig. Och Den som bevarar [räkenskapen av dina handlingar] åt dig glömmer helt visst inte bort. Var således redo för att resa, då en lång resa väntar dig, och ge bot för dina synder då du blivit drabbad av en svår sjukdom!”[4]

Med denna visa metod gav Imamen (fvmh) även predikan och råd till folket och förmedlade erkända islamiska åsikter till dem, samtidigt som det användes som en politisk metod för att kämpa mot regeringsapparatens förtryck, och samtidigt främjade han inte regeringens politik. Slutligen kunde H. Exc. genomföra sina fullvärdiga planer och aspirationer.

 

3 – Försök till att nå förbättring i form av åkallelse

 

Desto mer tid passerade under de umayyadiska kalifernas regerande försämrades omständigheterna i samhället och Ahl al-Bayt (fvmd), som var Koranens motstycke (Kufw)[5], nonchalerades och behandlades sämre. De förbannades från predikstolar[6] och umayyadernas regenter prisades. Det slutade med att musiker och sångare blev viktiga i ett samhälle där helig kamp, martyrskap, kunskap och Gudsfruktan tidigare ansågs vara värdefullt, till sådan grad att när en av de kända sångerskorna kom till Mecka blev hon så pass välkomnad att man tidigare inte sett något liknande ske för någon mufti, rättslärd eller traditionsåterberättare.[7]

I ett sådant samhälle och med hänsyn till de begränsningar och politiska påtryckningar som existerade valde Imam Sajjad (fvmh) åkallelse och dyrkan som ett lämpligt medel för att göra motstånd mot sådana omständigheter. Med denna visa metod satte han fart på samhället, som stagnerade från den moraliska aspekten, och gav nytt liv i besmutsade och oklara hjärtan med ljuset av tro. Imamen (fvmh) gav speciell betoning på två särskilda aspekter i dessa åkallelser, utöver teologiska och moraliska frågor:

  1. Ledarskap:

Imam Sajjad (fvmh) betonade Ahl al-Bayts (fvmd) självklara rättighet, som umayyaderna tagit ifrån dem, i många åkallelser så att på detta vis upplysa folket om denna fråga, alltså vilka som är de riktiga regenterna och efterträdarna till Profeten (fvmh). Hans Excellens säger på ett ställe i Sahifa Sajjadiyya:

«اللهم ان هذا المقام لخلفائک واصفیائک وموضع امنائک فی الدرجة الرفیعة التی اختصصتهم بها قد ابتزوها . . . حتی عاد صفوتک وخلفائک مغلوبین مقهورین مبتزین»

”Å Gud! Denna ställning (kalifatet) är för Dina ställföreträdare och kalifer. Dina trogna vänner och de som fått ställningen att förvalta åt Dig är på höga nivåer, [nivåer] som Du gjort exklusiva för dem, men som andra tagit ifrån dem… till sådan grad att Dina trogna vänner och ställföreträdare besegrats, underkuvats och deras rättigheter fråntagits dem.”[8]

 

  1. Uttalanden om Ahl al-Bayts (fvmd) dygder:

Gentemot regeringsapparatens negativa propaganda mot Ahl al-Bayt (fvmd) inkluderade H. Exc. hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans familj i många åkallelser, för att på så sätt tala om deras dygder och höga ställning utöver att presentera dem som Profetens (fvmh) verkliga efterträdare. Han säger följande i en av åkallelserna:

««وصل علی محمد و آله الطیبین الطاهرین الاخیار الانجبین

”[Å Gud!] Skicka hälsningar till Muhammed (fvmh) och hans goda, rena, utvalda och nobla familj!”[9]

 

Källa: http://www.hawzah.net/fa/Magazine/View/2689/4285/27625

[1] Muruj al-Dhahab, Ibid, s. 79; Al-Kamil, Ibn Athir, Ibid, s. 127; Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibid, s. 232; Majma’ al-Zawaid, Haythami, Dar al-Kitab al-‘Arabi, vol. 5, s. 241; Musnad Abu ‘Ali, Dar al-Ma’mun, vol. 2, s. 176.

[2] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 109.

[3] Tuhaf al-‘Uqul, Ibid, s. 252.

[4] Ibid, s. 276.

[5] Här har många traditioner återberättats från den Heliga Profeten (fvmh); bl. a. traditionen ”Thaqalayn” som de flesta sunnitiska och shiitiska traditionsböcker återberättat, såsom Kanz al-’Ummal, Fadhil Hindi, Muassasat al-Risalah, vol. 1, s. 380; Sahih Muslim, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 4, s. 1873; Usd al-Ghabah, Ibn Athir, vol. 2, s. 12.

[6] Mu’jam al-Buldan, Yaqut ibn Abdullah al-Hamawi, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 3, s. 192.

[7] Al-Aghani, Abu al-Faraj Isfahani, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 8, s. 225.

[8] Sahifa Sajjadiyya, åkallelse 48.

[9] Ibid, åkallelse 6.

Hjälp till förtryckta och behövande

Så som Imam Zayn al-Abidin (fvmh) prisades av vanligt och högre folk p.g.a. hans individuella dyrkan fick han även alla att förbryllas p.g.a. hans samhällsrelaterade dyrkan. Han pryddes av att stå skapelserna till tjänst och speciellt då han hjälpte och visade kärlek till behövande människor. Därmed har många historiker återberättat om detta med olika formuleringar.[1]

Hans Excellens la mycket betoning på att de fattiga och behövande människornas livssituation behövde förbättras. Han jobbade så kontinuerligt med detta att han fick bestående märken på sin välsignade kropp av att bära på mat som han delade ut till fattiga. Det var som så att följande återberättats:

«لما مات علی بن الحسین فغسلوه جعلوا ینظرون الی آثار سواد بظهره، فقالوا: ما هذا؟ فقیل: کان یحمل جرب الدقیق لیلا علی ظهره یعطیه فقراء المدینة;

”När Ali ibn al-Hussein gick bort och de tvagade honom [inför begravningen] såg de att det fanns svarta och azurblåa spår på hans rygg. Så de frågade: ”Vad är detta för något?” Det svarades att han hade burit på säckar fulla med mat på sin rygg på nätterna och gett maten till Medinas fattiga människor.”[2]

Sufyan ibn ’Uyayna har sagt: ”Under en kall och regnig natt såg Zuhri att Ali ibn al-Hussein bar någonting på sin rygg. Han sa därmed:

”Å son till Guds Sändebud! Vad är detta för något?”

Imamen (fvmh) sa:

«ارید سفرا اعد له زادا، احمله الی موضع حریز;

”Jag vill resa och jag förbereder proviant för detta ändamål. Jag bär provianten till en säker plats.”

Zuhri sa: ”Låt min tjänare bära det!”

Imamen (fvmh) accepterade inte detta. Zuhri sa då:

”Låt då mig bära det så att du slipper bära det!”

Hans Excellens sa då: ”Jag vill inte slippa att bära på någonting som leder till min räddning under resan.”

Efter att några dagar passerat såg Zuhri Hans Excellens igen och sa:

”Å son till Guds Sändebud! Jag har inte sett skymten av resan som du talade om.”

Imamen (fvmh) svarade:

«بلی یا زهری لیس ما ظننت ولکنه الموت وله کنت استعد، انما الاستعداد للموت، تجنب الحرام وبذل الندی فی الخیر»

”Ja, å Zuhri! Resan är inte som du trodde att den var. Snarare är resan döden, som jag förberedde mig inför. Helt visst är förberedelse inför döden att hålla sig undan från det förbjudna och att skänka goda saker i allmosa och i goda syften.”[3]

[1] Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 393; Bihar al-Anwar, Ibid, s. 66; Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 392.

[2] Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 136; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 167; Bihar al-Anwar, Ibid.

[3] Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 166; Bihar al-Anwar, Ibid.

Imam Sajjads (fvmh) dygder och goda kvalitéer

Det är uppenbart att vi aldrig helt ut kan förstå Imam Sajjads (fvmh) verkliga status och position och skriva ned alla hans dygder och goda kvalitéer. Men genom att studera Hans Excellens levnadssätt kan vi förstå en del av Imamens dygder och goda moraliska kvalitéer och parfymera oss med den goda doften som kommer från honom. Därmed kommer vi att summera en del av dem här.

 

  1. Kunskap

Bland de mest tydliga dygderna och utmärkande kvalitéerna tillhörande Imamerna (fvmh) är deras vidsträckta kunskap, som kallas för ”al-Ilm al-Ladunni”, vilket är en kunskap som kommer direkt från Nådens källa och Sanningen Själv.  Imam Baqir (fvmh) säger:

«ان لله عزوجل علمین: علم لا یعلمه الا هو وعلم علمه ملائکته ورسله فما علمه ملائکته ورسله فنحن نعلمه»

”Gud, den Upphöjde och Glorifierade, har två [sorters] kunskaper; en kunskap som ingen annan än Han vet om, och en kunskap som Han lärt Sina änglar och sändebud. Vi (Ahl al-Bayt) vet om det som Han lärt Sina änglar och sändebud.”[1]

P.g.a. detta är en av Hans Excellens ypperliga egenskaper hans omfattande kunskaper om teologi och islamiska lagar, i sådan grad att han gav ett noggrant och förvånansvärt svar varje gång någon ställde en fråga till honom. Denna exklusiva egenskap fick andra skolors lärda att förbryllas och ge honom beröm. Det var på det viset att Zuhri, en av Abd al-Malik Marwans hovs lärda och som var en av Ahl al-Bayts (fvmd) motståndare, sa följande om Imam Sajjad (fvmh):

«ما رایت احدا کان افقه منه»

”Jag har inte sett någon som är mer djuplärd än honom (Ali ibn al-Hussein (fvmd)).”[2]

Men det är väldigt förvånansvärt och beklagande hur Hans Excellens, med sådan hög ställning och kunskapsnivå, behandlades ovänligt och ignorerades av folket, och t.o.m. lärda och vetenskapsmän. Således skådades endast ett begränsat antal studenter till honom såsom Jabir ibn Abdullah Ansari, Abu Hamza Thumali, Yahya ibn Umm Tawil och Muhammed ibn Jubayr ibn Mat’am.[3]

 

En sida från boken om Imamens (fvmh) kunskap

Den nobla boken Sahifa Sajjadiyya, som består av åkallelser och böner från shiamuslimernas fjärde Imam, anses vara en av de största och viktigaste skatterna, fylld av sanningar och gudomliga hemligheter. Av denna anledning har den blivit känd vid smeknamn såsom ”Ahl al-Bayts evangelie”, ”Muhammeds familjs psalmer” och ”Koranens syster”[4]. P.g.a. denna boks betydelse och magnificens har det skrivits många kommentarsböcker om den. Ägaren till boken al-Dhari’ah har nämnt 47 kommentarsböcker till Sahifa vid namn.[5]

År 1353 e.h. skickade Ayatullah Najafi (fvmh) en version av Sahifa Sajjadiyya till Tantawy (Alexandrias mufti) i Egypten. Efter att ha tackat för att ha fått ta emot denna ovärderliga gåva skrev han följande som svar:

”Vår avsaknad är att vi inte förrän nu fått tag på detta tidlösa och ovärderliga verk. Hur jag än tittar i den finner jag att den är från en högre skapelses tal och lägre än Skaparens tal.”[6]

Efter en livstid av ansträngningar, studerande och undervisning för att kunna tala eller skriva om ett ämne lägger stora vetenskapsmän och lärda ned stor tid på att studera och rådfråga kring ämnet. Men Imam Sajjad (fvmh) har framfört dessa höga meningar och ämnen då han talade med sin Skapare och då hans fulla uppmärksamhet var riktad mot den Dyrkade. Detta är ingenting annat än en uppbrusning från den felfria Imamens källa av gudomlig kunskap.

Utöver Sahifa Sajjadiyya har ett ovärderligt manuskript från H. Exc. kvarlämnats som likt en ljusstråle lyser upp människans väg. I detta tidlösa verk, som heter Risalat al-Huquq (Avhandlingen om rättigheter), har 51 rättigheter och ansvar redovisats; från Guds rättigheter över människan, sedan kroppsdelarnas rättigheter och till sist rättigheterna för de som lever under muslimernas beskydd.[7]

 

  1. Dyrkan i hög grad

 

Bland de viktigaste orsakerna som får människan att utföra mer dyrkan är att få känna den söta smaken av dyrkan. Om någon når en nivå av perfektion då dyrkans sötma upplevs i djupet av sin existens kommer denne aldrig att spendera sin tid på annat så gott det går. Därmed bör en av våra önskningar till Gud vara detta:

«واذقنی حلاوة ذکرک»

”[Å Herre!] Gör så att jag får smaka på sötman av erinran av Dig!”

Det är naturligt att Imam Sajjad (fvmh), som var på en sådan hög spirituell nivå och hade drunknat i det eviga havet av ihågkommelse av Gud och vars existens var full av söthet av ihågkommelse av Sanningen, tillbringade större delen av sin tid med att dyrka Gud.

Imam Muhammed Baqir (fvmh) sa följande angående sin faders dyrkan:

«بلغ من العبادة ما لم یبلغه احد وقد اصفر لونه من السهر ورمضت عیناه من البکاء ودبرت جبهته من السجود و ورمت قدماه من القیام فی الصلاة»

”Ingen annan dyrkade så mycket som honom. Han blev gul [i ansiktet] av nattGudstjänst och hans ögon blev röda av gråtande. Hans panna hade en bula p.g.a. bugande mot marken och hans fötter var uppsvullna av att stå upp och be.”[8]

Denna egenskap som Imam Sajjad (fvmh) hade var så utmärkande att andra trosinriktningars lärda berömde honom för det. Malik ibn Anas (ledaren för Maliki-skolan, en av Ahl al-Sunnahs fyra skolor) sa:

«ولقد بلغنی انه کان یصلی فی کل یوم ولیلة الف رکعة الی ان مات»

”Jag har informerats om att han (Ali ibn al-Hussein (fvmd)) bad tusen enheter varje dag och natt ända fram tills han dog.”[9]

Ibn Abi al-Hadid har även sagt:

«وکان الغایة فی العبادة»

”Han var främst i dyrkan.”[10]

Av denna orsak blev H. Exc. känd vid smeknamnet Zayn al-Abidin (Dyrkarnas prydnad).[11]

 

Ödmjukhet i dyrkan

 

Imam Zayn al-Abidin visade fullständig uppmärksamhet till sin Herre när han dyrkade p.g.a. hans fullständiga förståelse om Gud och oerhörda kärlek till Honom och att han hade nått en gudomlig ställning hos Gud. Han var ouppmärksam mot allting runtomkring sig då han dyrkade. Hans hjärta var så pass fyllt med erinran av Gud att hans hjärta hade ont om plats för andra skapelser. Abu Na’im Isfahani, en av Ahl al-Sunnahs lärda, återberättar:

«کان علی بن الحسین اذا فرغ من وضوء الصلاة وصار بین وضوئه وصلاته اخذته رعدة ونفضة، فقیل فی ذلک، فقال: ویحکم اتدرون الی من اقوم ومن ارید اناجی»

”Ali ibn al-Hussein brukade darra efter att han hade gjort klart sin tvagning inför bönen och innan han skulle be. Han frågades om detta tillstånd. Han sa då:

”Ve över er! Vet ni [inte] Vem jag står inför och Vem jag vill tala intimt med?””[12]

Abi Nuh Ansari återberättar även att de var hemma en dag och att Ali ibn al-Hussein även närvarade där. Han var upptagen med att be och han hade bugat mot marken. Plötsligt började huset att brinna. Två gånger sa de till Hans Excellens:

”Å son till Guds Sändebud! Det brinner!”[13]

Men Imamen (fvmh) lämnade inte sin bugande ställning tills elden hade släckts. Då sa någon till honom:

”Vad var det som gjorde dig ignorant om elden?”[14]

Hans Excellens svarade med att säga: ”Den kommande världens eld gjorde mig ignorant om den.” [15]

 

  1. Övermäktighet och storhet

Umayyadernas regenter och alla de som innerligt hatade Ahl al-Bayt (fvmd) gjorde allt för att isolera Ahl al-Bayt (fvmd), minska folkets kärlek till dem och släcka det gudomliga ledarskapets ljus genom att sprida negativ propaganda om dem.

”De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen.”[16]

Trots alla dessa ränker, konspirationer och negativ propaganda hade denna familj en hög nivå och ställning hos folket och respekterades och hedrades av dem.

Det har återberättats att Hisham ibn Abd al-Malik (en umayyadisk regent) gav sig iväg mot Mecka för att göra Hajj. Då han ville nå den svarta stenen under Tawaf (cirkulerande runt Kaba) lyckades han inte att göra detta p.g.a. den stora folkmassan. Sedan satte sig Hisham på ett podium som de hade anordnat åt honom bredvid helgedomen och hans soldater ställde sig runtom honom. Vid detta ögonblick kom Imam Sajjad (fvmh) till platsen insvept i en mantel.

«احسن الناس وجها واطیبهم رائحة، بین عینیه سجادة»

”Hans ansikte var vackrast av alla, han doftade bäst av dem och han hade ett märke av bugande mot marken i pannan.”

När Imamen (fvmh) kom nära den svarta stenen under Tawaf gick folket åt sidan så att han kunde nå den svarta stenen p.g.a. hans vördnad och för att visa respekt och prisa honom. Hisham blev arg p.g.a. detta. En av personerna runtom Hisham frågade: ”Vem är denna person som folket respekterar på detta vis?”

Farazdaq (en känd arabisk poet), som kände igen Hans Excellens, sa: ”Jag känner igen honom.” Omedelbart börjande han recitera poesi och många dikter om Imamens (fvmh) dygder. I historieböcker har det refererats väldigt mycket till dessa dikter.

هذا الذي تعـــرف البطحاء وطأته              والبــيت يعــرفه والحــل والحـــــرم

Den [som du inte känner igen] är den vars fotspår ”Batha”[17] känner till,

och som Kaba, al-Hill[18] och helgedomen känner igen [likväl]

هــذا ابــن خــــير عــباد الله كلهم                هــــذا التــــقي النــقي الطاهر العلم‏

Detta är sonen till Guds allra bästa tjänare

Detta är den Gudsfruktande, den utvalde, den rene och den [vägledande] fanan.

إذا رأتــــه قــــريش قــــال قائلها                إلــــى مكــــارم هــــذا ينــتهي الكرم‏

När Quraysh ser honom säger en av dem:

Generositet och givmildhet når sin högsta form hos honom.”

Vid detta ögonblick blev Hisham riktigt förbannad och beordrade att Farazdaq skulle fängslas i ’Asfan, mellan Mecka och Medina.[19]

 

  1. Ödmjukhet

Ledarskapets och förmyndarskapets himmels fjärde strålande stjärna hade en hög ställning hos folket. Hans moraliska dygder, stora kunskaper och nära relation till Guds Sändebud (fvmh) var orsaken till att vanligt folk och intellektuella visade respekt och prisade honom.Trots detta beteende från folkets sida var ödmjukhet en av Hans Excellens mest utmärkande moraliska egenskaper. Det var till sådan grad att vissa muslimer invände gällande detta ibland.

Ett exempel var att Imamen (fvmh) en dag kom till moskén. Efter att han passerat folksamlingen satte han sig bredvid Zayd ibn Aslam. Vid detta ögonblick protesterade Nafi’ ibn Jubayr och sa till Hans Excellens:

«غفر الله لک، انت سید الناس، تاتی تتخطی حتی تجلس مع هذا العبد»

”Må Gud förlåta dig! Du är folkets mästare. Varför går du såhär för att sedan sätta dig bredvid denna tjänare?”

Hans Excellens sa:

«العلم یبتغی ویؤتی ویطلب من حیث کان»

”Kunskap måste sökas, ges och tas varifrån det än må vara.”[20]

Ja! Nobla personer är alltid ödmjuka då de är på toppen av storhet och nobless, och anser sig själva vara små och försumbara inför världarnas Herres storhet. Därmed tillåter de sig aldrig att bete sig högmodigt inför andra tjänare.

Imam Sajjad (fvmh) var så pass ödmjuk när han bemötte folk att han ibland försökte vara okänd bland folket så att han kunde bemöta folket ödmjukt och stå till deras tjänst.

Imam Sadiq (fvmh) sa:

”När Imam Sajjad (fvmh) var på resa gick han med karavanen på sådant vis att han inte kunde kännas igen. Han lovade karavanens resenärer att han skulle stå dem till tjänst under resans gång. En dag reste han på detta sätt. En man som kände Imamen från tidigare såg Hans Excellens. Han gick till karavanens folk och sa till dem: ”Vet ni vem han är?” De sa: ”Nej.” Han sa: ”Han är Ali ibn al-Hussein (fvmd).” De gick med raska steg till Imamen (fvmh) efter att de hört detta och pussade hans händer och fötter och sa:

”Å son till Guds Sändebud! Vill du att vi ska drabbas av helvetets eld? Kommer vi inte att gå under för evigt om vi missaktat dig?”

Imamen (fvmh) sa: ”En dag reste jag med en grupp som kände mig, och p.g.a. min nära relation till Guds Sändebud (fvmh) respekterade de mig för mycket. Eftersom jag var rädd för att ni även skulle göra så presenterade inte jag mig [för er].”[21]

[1] Ibid, s. 256.

[2] Siyar A’lam al-Nubala, Dhahabi, Muassasat al-Risalah, vol. 4, s. 389.

[3] Fi Rihab Aimmat Ahl al-Bayt, Muhsin Amin ’Amili, Dar al-Ta’aruf, vol. 3, s. 213.

[4] Al-Dhari’ah, Shaykh Aqa Buzurg Tehrani, Al-Maktabat al-Islamiyyah, vol. 15, s. 18.

[5] Ibid, vol. 13, s. 345-359.

[6] Sireye Pishvayan, Mahdi Pishvayi, Musasseseye Emam Sadeq (fvmh), s. 271; Be Naql az Sahifeye Sajjadiyye, Tarjumeye Seyyed Sadr al-Din Balaghi, (Muqaddame) s. 37.

[7] Al-Amali, Shaykh Saduq, Majlis 59, s. 301-306; Al-Khisal, Shaykh Saduq, Bab 50 och uppåt, s. 564-570; Tuhaf al-’Uqul, Harrani, Dar al-Kutub al-Islamiyyah, s. 255.

[8] Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Dar al-Awdha, vol. 4, s. 162.

[9] Tahdhib al-Kamal, Al-Muzi, Muassasat al-Risalah, vol. 20, s. 390; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 392.

[10] Sharh Nahj al-Balaghah, Ibn Abi al-Hadid, Dar Ahya al-Turath al-‘Arabi, vol. 1, s. 27.

[11] Tahdhib al-Kamal, Ibid; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid; Hilyat al-Awliya, Abu Na’im Isfahani, Dar al-Fikr, vol. 3, s. 135.

[12] Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 133.

[13] «یابن رسول الله! النار»

[14] «ما الذی الهاک عنها»

[15] «الهتنی عنها النار الاخری»

Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 389; Bihar al-Anwar, Majlisi, Ibid, s. 80; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 163; Tarikh Madinat Damashq, Ibn ‘Asakir, Dar al-Fikr, vol. 41, s. 377.

[16] 61:8 – Heliga Koranen

[17] En särskild plats i Mecka.

[18] Området utanför helgedomen i staden Mecka.

[19] Tahdhib al-Kamal, Ibid, s. 400; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 398; Manaqib, Ibn Shahr Ashub, Ibid, s. 183; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 139.

[20] Al-Tabaqat al-Kubra, Ibn Sa’d, Dar Sadir, vol. 5, s. 216; Siyar A’lam al-Nubala, Ibid, s. 388; Hilyat al-Awliya, Ibid, s. 138.

[21] Bihar al-Anwar, Ibid, s. 69.

De höga bergstopparna av dygd

Det är omöjligt för oss vanliga och begränsade människor i den materiella världen att lära känna och förstå alla av Imamernas (fvmd) personligheters dimensioner, eftersom de heliga ljusen befinner sig på de högsta nivåerna och bergstopparna av dygd och perfektion. De flesta människor saknar förmågan att nå dessa höga bergstoppar och är oförmögna att förstå dem ordentligt. De Troendes ledare, Ali (fvmh), sa:

«ولا یرقی الی الطیر»

”Fåglarna [av höga sinnen] kan inte flyga till mig (min höga nivå).”[1]

Abd al-Aziz ibn Muslim, en av Imam Rizas (fvmh) kompanjoner, återberättar att de var i staden Marw. På fredagen samlades de i stadens stora moské. Det talades om ledarskap där. Efter det gick han till Imamen och frågade honom gällande detta. Hans Excellens log och sa:

«الامام واحد دهره، لا یدانیه احد ولا یعادله عالم ولایوجد منه بدل ولا له مثل ولا نظیر»

”För varje tid finns [endast] en ledare (Imam). Ingen kommer honom nära [i dygd] och ingen lärd är honom jämbördig. Det finns ingen som kan ersätta honom och han har ingen jämlike eller någon som liknar honom.”

Han fortsatte med att säga:

«فمن ذا الذی یبلغ معرفة الامام او یمکنه اختیاره، هیهات هیهات ضلت العقول»

”Vem kan således komma till [djup] förståelse om ledaren eller välja honom? Aldrig, aldrig! Intellekt är oförmögna [att nå djup förståelse om ledaren].”[2]

[1] Nahj al-Balaghah, 3:e predikan.

[2] Usul al-Kafi, Kulayni, Dar al-Awdha, s. 198.

Imam Sajjads (fvmh) moraliska egenskaper

Under den 4 Sha’ban, 38 år efter islams Heliga Profets (fvmh) utvandring, föddes ett rent barn, ättling till Fatima Zahra (fvmh), i Profetens stad Medina, vilket fyllde shiamuslimernas ögon med glädje. Barnets namn var Ali. Senare blev han känd som Zayn al-Abidin och al-Sajjad. Två år efter hans födsel blev hans farfar, de Troendes ledare, Ali (fvmh), martyr då han bad till Gud i moskén. Efter det vittnade han perioden för sin farbrors, Imam Hassan (fvmh), ledarskap som varade i 10 år. Fr.o.m. år 50 e.h. levde han i 11 år under perioden för sin faders, Hussein ibn Ali (fvmd), ledarskap som inträffade samtidigt som Muawiyas och Muawiyas sons (Yazid) maktgirigheter. Efter det fick han ansvaret att styra över muslimerna år 61 e.h. under månaden Muharram, efter hans noble faders resning och martyrskap i Karbala.[1]

Perioden som Imam varade i 34 år och inträffade samtidigt som följande kalifer regerade:

1 – Yazid ibn Muawiya (år 61-64 e.h.)

2 – Abdullah ibn Zubayr (som regerade över Mecka år 61-73)

3 – Muawiya ibn Yazid (några månader år 64)

4 – Marwan ibn Hakam (9 månader år 65)

5 – Abd al-Malik ibn Marwan (år 65-86)

6 – Walid ibn Abd al-Malik (år 86-96)

Den noble Imamen gick bort år 94-95 e.h. i den illuminerade staden Medina, och begravdes i gravplatsen Baqi’ bredvid sin farbror Imam Hassan Mujtaba (fvmh).[2]

Perioden för Hans Excellens ledarskap inträffade samtidigt som en av de mörkaste perioderna under islams historia. Efter den hjärtskärande händelsen under Ashura och efter konsekvenserna av spridningen av denna nyhet runt om i det islamiska landet greps samhället av en extrem rädsla. Det blev även klart för folket att Yazid inte skulle dra sig för att begå något förtryck eller kriminell handling efter att han mördat Guds Sändebuds son, som var helgad och var av högt majestät, och tillfångatagit hans fru och barn.

En annan bitter händelse under denna period var händelsen Harrah, som enligt de flesta historiker var som så att Yazids armé gick mot Medina under Muslim ibn ’Uqbas befäl för att kväva Medinas folks protester mot den umayyadiska regimens förtryck och brottsligheter. Efter att de anfallit Medina beordrade Yazid att det var tillåtet att göra vad de ville med Medinas folks liv, egendomar och heder under tre dagar. Som följd av detta dödades många oskyldiga människor[3] och ungefär tusen ogifta kvinnor blev gravida[4].

Efter den händelsen gick Yazids armé mot Mecka för att kväva Abdullah ibn Zubayrs uppror. Efter att de omringat staden sköt de stenar mot Guds hus och Guds säkra helgedom med katapulter och tände eld på den, på sådant vis att dess tyg och tak, som var gjort av trä, brann upp[5].

Under dessa svåra dagar var shiamuslimerna tvungna att agera i hemlighet och med förställning. De vågade inte uttrycka någon form av kärlek till Ahl al-Bayt (fvmd), och om de skulle göra detta skulle de bli torterade och förföljda, eller t.o.m. mördade. Det var så pass att Yahya ibn Umm Tawil, en av Imam Sajjads (fvmh) trogna kompanjoner, blev arresterad för synden av att ha uttryckt vänskap och lydnad till Ahl al-Bayt (fvmd). De högg av hans händer och fötter och således blev han martyr.[6] Även under Abd al-Malik Marwans styre mördades ca 120 000 oskyldiga människor, varav många av dem var efterföljare till Ahl al-Bayt (fvmd), av Hajjaj ibn Yusuf, som var en blodtörstig och skoningslös person.[7]

[1] Irshad, Shaykh Mufid, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, s. 253; Bihar al-Anwar, Majlisi, al-Maktabat al-Islamiyya, vol. 46, s. 12.

[2] Irshad, Ibid, s. 254; Bihar al-Anwar, Ibid.

[3] Tarikh Tabari, Matba’at al-Istiqamah, vol. 4, s. 374; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Muassasat al-A’lam lil-Matbu’at, vol. 3, s. 82; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Sadir, vol. 4, s. 111.

[4] Al-Bidayat wa al-Nihayah, Ibn Kathir, Dar al-Kutub al-‘Ilmiyyah, vol. 8, s. 224.

[5] Ibid, s. 228; ; Al-Kamil, Ibn Athir, Dar Ahya al-Turath al-’Arabi, vol. 2, s. 602; Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Ibid, s. 82; Tarikh Tabari, Ibid, s. 383.

[6] Ikhtiyar Ma’rifat al-Rijal, Shaykh Tusi, Daneshgahe Mashhad, s. 123.

[7] Muruj al-Dhahab, Mas’udi, Dar al-Andalus, vol. 3, s. 166; Al-Wafi bil Wafiyyat, Ibn Safadi, al-Nasharat al-Islamiyyah, vol. 11, s. 308; Tarikh Islam, Dhahabi, Dar al-Kitab al-‘Arabi, Hawadith Sanah 81-100.