Imam Sajjads (fvmh) viktiga tal inför Kufas folk

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) talade två gånger under sin vistelse i Kufa. Första gången var då regeringens stadsutropare kallade folket för att åskåda fångarna. Detta var samtidigt som de hade ställt upp tält för fångarna i närheten av staden Kufa. Ali ibn al-Hussein (fvmh) kom ut från tältet och signalerade att de skulle lugna ner sig. Imamen (fvmh) började talet med att prisa Herren och skicka hälsningar till Profeten (fvmh) och därefter sa han följande:

«اَیُّهَا النّاسُ! مَنْ عَرَفَنِی فَقَدْ عَرَفَنِی، وَ مَنْ لَمْ یَعْرِفْنِی فَاَنَا عَلِیُّ بْنُ الْحُسَیْنِ الْمَذْبُوحِ بِشَطِّ الْفُراتِ مِنْ غَیْرِ ذَحْل وَ لا تِرات، اَنَا ابْنُ مَنِ انْتُهِکَ حَرِیمُهُ وَ سُلِبَ نَعِیمُهُ وَ انْتُهِبَ مالُهُ وَ سُبِیَ عِیالُهُ، اَنَا ابْنُ مَنْ قُتِلَ صَبْراً، فَکَفى بِذلِکَ فَخْراً.

”Å människor! Den som känner mig vet vem jag är! Men för den som inte känner mig är jag Ali, son till Hussein (fvmh), den som oskyldigt slaktades bredvid floden Eufrat! Jag är son till den vars personliga utrymme attackerats, vars lugn fråntagits, vars egendomar stulits och vars familj tagits till fånga. Jag är son till den som mördades efter att ha skadats och torterats. Denna stolthet (martyrskapet) räcker för oss.

اَیُّهَا النّاسُ! ناشَدْتُکُمْ بِاللهِ هَلْ تَعْلَمُونَ اَنَّکُمْ کَتَبْتُمْ اِلى اَبِی وَ خَدَعْتُمُوهُ، وَ اَعْطَیْتُمُوهُ مِنْ اَنْفُسِکُمُ الْعَهْدَ وَ الْمِیثاقَ وَ الْبَیْعَهَ ثُمَّ قاتَلْتُمُوهُ وَ خَذَلْتمُوهُ؟ فَتَبّاً لَکُمْ ما قَدَّمْتُمْ لاِنْفُسِکُمْ وَ سَوْاهً لِرَاْیِکُمْ، بِاَیَّهِ عَیْن تَنْظُرُونَ اِلى رَسُولِ اللهِ (صلی الله علیه و آله) یَقُولُ لَکُمْ: قَتَلْتُمْ عِتْرَتِی وَ انْتَهَکْتُمْ حُرْمَتِی فَلَسْتُمْ مِنْ اُمَّتِی.»

Å människor! Vid Gud, visst var det så att det var ni som skrev [brev] till min far [och bad honom komma till Kufa] och förrådde honom, och att ni med era egna liv gav honom löfte, ingick i förbund [med honom] och svor allians [till honom]? Sedan krigade ni mot honom och lämnade honom [i sticket]. Må [Gud] förgöra er för det ni åsamkat er själva [med dessa onda gärningar] och tagit så illa beslut [och konspirerat]! Med vilken blick kommer ni att titta mot Guds Sändebud (fvmh) då det sägs till er [på domedagen]: ”Ni har mördat min familj och attackerat och missaktat mitt personliga utrymme. Ni tillhör därmed inte min nation. ”?”[1]

När den fjärde Imamens tal nådde hit blev det högljutt av Kufabornas gråtande och deras sovande samveten väcktes ännu en gång på nytt. De skällde ut varandra och sa: ”Om ni bara visste vad ni förlorat på detta!”

Imam Sajjad (fvmh) sa följande i fortsättningen på sitt tal:

”Må Gud förlåta den som accepterar mitt råd och p.g.a. Gud och Sändebudet handlar utefter det jag säger, eftersom Guds Sändebuds (fvmh) metod är en lämplig förebild för oss. Detta har Koranen hänvisat till: ”I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme…”[2]

Innan Imamens tal nådde sitt slut uttryckte Kufaborna sympati och tillsammans ropade de:

”Å son till Guds Sändebud (fvmh)! Vi lyssnar på din befallning och vi är dig trogna. Fr.o.m. nu lyder vi dina befallningar. Vi krigar mot vem du än beordrar [att vi ska göra det med]. Vi sluter fred med vem du än beordrar [att vi ska göra det med]. Vi kommer att ta dina och våra rättigheter från förtryckarna.”

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) svarade Kufabornas till synes ångerfulla och slagordsliknande tal med följande:

”Aldrig (kommer jag att lita på er och luras av er slagord och hägringsliknande stöd)! Å era förrädiska lurendrejare! Å fångar till lustar och girighet! Vill ni också bryta mot löften och förtrycka mig som ni gjorde mot mina fäder?

Nej vid Gud! Det såret som ni skapat är fortfarande smärtsamt och bröstet svider p.g.a. min fars och mina bröders död. Den bittra smaken av missöden finns fortfarande kvar i min mun och min djupa sorg och förtvivlan är oemotståndlig. Jag vill att ni Kufabor inte ska vara med oss och inte mot oss.”

Imam Sajjad (fvmh) stämplade med ogiltighetens och otrogenhetens sigill på folks pannor och flammade upp en eld av ånger i Kufabornas själar och ökade deras ånger med att säga följande:

”Om Hussein (fvmh) mördades, är det inte så förvånande, eftersom hans far, med alla goda kvalitéer och överlägsna dygder, innan honom blev martyr. Å Kufabor! Var inte glada för det som ni gjorde mot Hussein (fvmh)! Det som skedde var en stor händelse. Må jag offra mig för honom, som la sig i martyrskapets bädd bredvid floden Eufrat. Helvetets eld är belöningen för de som marterade honom.”[3]

[1] Luhuf, s. 66 och 67.

[2] Heliga Koranen – 33:21.

[3] Ibid.

 

Imam Sajjads (fvmh) sjukdom

Vissa historieskribenter anser att Imam Zayn al-Abidin (fvmh) var 24 år gammal under den hjärtskärande och blodiga händelsen i Karbala och vissa andra har skrivit att hans ålder var lite över 22 år. Muhammed ibn Sa’d skriver i sin bok:

”Ali ibn al-Hussein (fvmd) var tillsammans med sin far under händelsen i Karbala. Hans ålder var då lite över 23 år[1]. Hans son, Imam Muhammed Baqir (fvmh), som var tillsammans med sin far Imam Sajjad (fvmh) från [händelsen i] Karbala till martyrskapet, var tre eller fyra år gammal. Imam Zayn al-Abidin deltog inte i helig strid då p.g.a. sjukdom och Gud bevarade honom för muslimernas vägledning, och Guds Sändebuds (fvmh) ättlingar begränsades till att vara från Fatimas (fvmh) ättlingar via Imam Husseins (fvmh) och därefter Imam Sajjad (fvmh) och hans ättlingar.”[2]

Sheikh Mufid säger angående detta:

”Efter att Imam Hussein (fvmh) druckit martyrskapets dryck ville Shimr även attackera Imam Sajjad (fvmh). Imam Zayn al-Abidin (fvmh) låg sjuk och Hamid ibn Muslim försvarade honom och förhindrade Shimrs attack. Umar ibn Sa’d förflyttade H. Exc. och Ahl al-Bayt till Kufa samtidigt som H. Exc. led av sjukdom.”[3]

Imam Sajjad (fvmh) var sjuk under den blodiga revolten i Karbala under en kort period, p.g.a. Guds vilja, och efter att han frisknat till agerade han som Helig Ledare i 35 år och hade ansvaret för det muslimska samhället. Detta att vissa presenterat denna tappra Imam som att han hela tiden var sjuk till en sådan grad att det stannat kvar i folks sinnen, är i själva verket ouppmärksamhet gentemot den fjärde Imamen (fvmh) och hans uppoffranden.

 

Imam Sajjads roll i att hålla Ashuradagens revolt i liv   

Från en generell aspekt orsakade Martyrernas mästare, Hans Excellens ”Aba Abdillah” Hussein (fvmh), och hans trogna kompanjoners martyrskap den umayyadiska regeringens sönderfall och att deras legitimitet ifrågasattes. För att denna sorgliga tragedi inte skulle glömmas bort grät den fjärde Imamen över Ninawas[4] martyrer väldigt mycket. Den fruktansvärda händelsen i Karbala och Ashuradagens tidlösa revolt var så pass hjärtslitande att de som bevittnade den oerhörda tragedin aldrig glömde bort den så länge de levde.

Varenda gång Imamen ville dricka vatten föll tårar nedför hans ögon då hans blick träffade vattnet. När Hans Excellens frågades om orsaken till hans gråtande sa han:

”Hur skulle jag inte gråta då Yazids folk lät vilda djur och ökendjur dricka vatten, men förhindrade detta för min far och marterade honom då han var törstig?”

Den stora Ashurarevoltens predikant, H. Exc. Imam Sajjad (fvmh), kunde med starka tal och predikningar rädda Martyrernas mästares sanningssträvande revolution från att vilseledas. T.o.m. idag, efter att 15 sekel passerat, är denna revolt fortfarande magnifik och tidlös.

 

Hans närvaro inför Ahl al-Bayts (fvmd) fångar

Efter Ashura förde de Imam Sajjad tillsammans med övriga fångar till Kufa. Det finns ingen noggrann statistik om dessa fångar. Vissa historiker har skrivit att det var 64-84 kvinnor och 12-14 pojkar och män[5] som transporterades på 40 osadlade kameler.[6] Alla var fastkedjade eller fastbundna.[7] Den enda mannen i karavanen med fångar var Imam Sajjad (fvmh). Fienden var strängare mot honom än mot de andra. De var det så pass att historiker skrivit att de transporterade Imam Zayn al-Abidin (fvmh) på en oklädd kamel, bundit fast Hans Excellens välsignade händer bakom hans nacke, spänt fast kedjor om hans kropp[8] och bundit fast hans fötter vid kamelens mage.[9]

 

En del historiker har skrivit att karavanen med fångar kom till Kufa den 12 Muharram år 61 e.h. och andra har skrivit att de kom dit den 16 och 17 Muharram.[10]

[1] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163; Zendeganie Emam Zayn al-Abidin, Seyyed Muhsin Amin, Hussein Vejdani, s. 70.

[2] Irshad, Shaykh Mufid, s. 254.

[3] Tabaqat Ibn Sa’d, vol. 5, s. 163.

[4] Ninawa är ett annat namn på platsen Karbala.

[5] Riyadh al-Quds bi-Hadaiq al-Ins, vol. 2, s. 227.

[6] Maqtal al-Hussein, Muqaddam, s. 355; Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 114 och 196.

[7] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 132.

[8] Irshad, vol. 2, s. 123; Insab al-Ashraf, vol. 3, s. 206; Amali, Sheikh Tusi, vol. 1, s. 90.

[9] Nasukh, vol. 3, s. 30.

[10] Imam Hussein va Iran, s. 480.

Sahifa Sajjadiyya

Sahifa Sajjadiyya (det Sajjadiska manuskriptet), som är bland de mest värdefulla islamiska dokumenten, består av 57 åkallelser som innehåller de mest ackurata frågorna om monoteism, dyrkan, samhälle och moral och uppförande. Man kallar den även för ”Zabur Al Muhammed (fvmh)”, alltså ”Muhammeds (fvmh) familjs psalmer”.

En händelse i historien som skildrar bakgrunden av Imam Sajjads (fvmh) skinande personlighet, eller snarare skildrar lyster och sensation av tro genom hela Imamens liv, är en dikt från poeten Farazdaq där han prisar Imamen (fvmh) när han besökte den magnifika Kaba. Historieskribenter har skrivit:

”Under den tiden som umayyadkalifen Walid ibn Abd al-Malik regerade, kom hans bror och utlovade efterträdare, Hisham ibn Abd al-Malik, till Mecka för att göra Hajj. Han gick i den Heliga Moskén samtidigt som melodin från de cirkulerande pilgrimerna hördes. När han kom nära Kaba för att greppa tag om den svarta stenen separerades han från stenen p.g.a. tryck från folkmassan. Han blev tvungen att backa och han satte sig ned på en plattform som de skapat åt honom och väntade på att folkmängden skulle minska. Stormän från Levanten som gjorde honom sällskap samlades kring honom och kollade på pilgrimernas cirkulerande runt Kaba.

Vid detta ögonblick lyste den magnifike Hans Excellens Ali ibn al-Hussein (fvmh), vars ansikte var vackrare än alla andras, och vars kläder var renare än alla andras, och vars doft var mer angenäm än alla cirkulerande pilgrimers[1], vid moskéns horisont och han kom för att delta i cirkulerandet runt Kaba. När han kom nära den svarta stenen lugnade sig folkvågen gentemot hans excellens och majestät och skapade ett tomt utrymme nära den svarta stenen så att han enkelt skulle kunna nå den svarta stenen och cirkulera runt Kaba.

Åskådningen av denna scen skapade en våg av ilska och avund i Hisham ibn Abd al-Maliks hjärta och själ, och vid detta tillstånd, då hatets eld löpte inom honom, vände sig en av Levantens stormän mot honom och sa följande med en ton av förvåning:

”Vem är detta som hela folkmassan visat sin respekt för och lovprisat och skapat tomt utrymme för hans cirkulerande runt Kaba?”

Hisham, som visste om Imamens personlighet väl, men p.g.a. extremt hat, avund och rädsla för att folk skulle attraheras till honom om de fick reda på sanningen om honom och påverkas av hans position och tal, spelade dum och svarade mannen från Levanten genom att säga:

”Jag känner inte igen honom.”

Vid detta ögonblick blev Abu Faras (Farazdaq) känsliga själ svårt irriterad p.g.a. denna simulerade ignorans och döljande av sanningen, och trots att han var poet för umayyadernas hov, vände han sig mot mannen från Levanten, utan att vara rädd för Hishams vrede och makt och tanken på den högmodiga och despotiska amirens vildsinthet, och sa:

”Fråga mig om du vill lära dig känna om hans personlighet! Jag känner honom väl.”

Då började Farazdaq att recitera sin tidlösa dikt, som fick sin energi från hans vakna och inspirerade samvete, med en episk och strålande poesi och passionerad och häftig ton. Här är två diktrader från den dikten och en del av dess översättning:

”هذا الذی تعرف البطحاء وطأته               والبيت يعرفه والحل والحرم…

Den [som du inte känner igen] är den vars fotspår [området] ”Batha” känner till,

och som Kaba, al-Hill[2] och helgedomen känner igen [likväl]…

هذا الذی احمد المختار والده                 صلی عليه الهی ما جری القلم”

Detta är den vars far är den utvalde Ahmad.

Må min Guds hälsning [och nåd] vara över honom så länge som pennan arbetar.

هــــذا ابـن سيدة النسوان فاطمة           وابــــن الــوصي الذي في سيفه نقم

Detta är kvinnornas mästarinna Fatimas son

Och son till efterträdaren, vars svärd hämnas [i Guds väg]

 

Han reciterade poesi av detta slag som lyser som solen i himlen och sprider ljus runtomkring sig. När Farazdaqs poesi nådde sitt slut sa Hisham, såsom en person som nyss vaknat från en tung sömn och var arg och upprörd, till Farazdaq:

”Varför har du inte tidigare reciterat en sådan poesi i lovprisning av oss?”

Farazdaq sa: ”Hämta en farfar som liknar hans farfar, och en far som liknar hans far, och en ren och ädel mor som liknar hans mor, så kommer jag att lovprisa dig såsom jag lovprisat honom.”

Hisham blev upprörd och beordrade att de skulle stryka poetens namn från listan för utdelning av allmän skatt och gripa honom och föra honom till fängelset i området ’Asfan, som ligger mellan Mecka och Medina.

När denna nyhet nådde Imam Sajjad (fvmh) beordrade han att de skulle skicka 12 000 dirham till Farazdaq i form av prisutdelning och be om ursäkt för att mer inte kunde ges. Farazdaq accepterade inte detta pris och skickade bud om att: ”Jag reciterade denna dikt för Guds och Guds Sändebuds tillfredsställelse och för att försvara sanningen, och jag vill inte ha något pris.”

Imamen (fvmh) skickade tillbaka priset och övertalade honom om att acceptera det och försäkrade honom om att inget av dess verkliga värde skulle minskas hos Gud.

Hur som helst är det dessa dygder och reella värden som skapar fiender som hatar och vill hämnas. Det har även rapporterats att Walid ibn Abd al-Malik förgiftade Imam Zayn al-Abidin, Seyyid al-Sajidin (fvmh), på den umayyadiska kalifen Hishams beordran och att han gick bort år 95 e.h. och begravdes i Baqi.

 

Källa: http://www.tebyan.net/newindex.aspx?pid=42771&BiogId=6

 

 

I Imam Zayn al-Abidins (fvmh) liv finns det väldigt viktiga punkter för analys och forskning. Här kommer vi kortfattat att analysera en del av återupplivaren Seyyed al-Sajidins, Hans Excellens Imam Zayn al-Abidin, (fvmh) roll från Karbala till martyrskap utifrån olika synvinklar.

[1] «احسن الناس وجها واطیبهم رائحة، بین عینیه سجادة»

 

[2] Området utanför helgedomen i staden Mecka.

Resan till Medina

Under månaden Safar år 61 e.h. reste de felfria Ahl al-Bayt med heder och prakt till Medina. Nu’man ibn Bashir, tillsammans med 500 personer, gjorde karavanen sällskap på Yazids befallning. Imam Sajjad, Zaynab Kubra och övriga medlemmar från Ahl al-Bayt (fvmd) kom nära staden Medina. Imam Sajjad (fvmh) valde att stanna till på ett ställe utanför Medina och beordrade att karavanen skulle stanna där och han gav Nu’man ibn Bashir och hans följe tillåtelse att återvända. Imamen (fvmh) beordrade att de skulle sätta upp tält på just den platsen. Sedan sa han till Bashir ibn Jadhlam: ”Sjung en klagosång och informera Medinas folk om vår ankomst!”

Bashir gick till Medina på momangen och ställde sig bredvid Guds Sändebuds (fvmh) grav inför Medinas folks närvaro och reciterade poesi vars översättning är följande:

”Observera! Å  gottfolk! Kanske är det inte möjligt för er att bo kvar i Medina, eftersom Hussein (fvmh) har blivit mördad, och nu är detta mina tårar som rinner. Åh över att hans heliga kropp blivit insmetad med jord och blod och lämnats i Karbala, och att de har snurrat runt hans huvud på ett spjut från stad till stad.”

Staden förlorade fästet på direkten. Hashimstammens kvinnor började sörja och jämra sig. Folk försökte hinna ikapp varandra då de lämnade sina hus och kvickt rörde sig mot stadens utkant. Bashir säger:

”Jag lämnade hästen och skyndade till Profetens Ahl al-Bayts tält. Vid detta ögonblick kom H. Exc. Sajjad (fvmh) ut från tältet, och samtidigt som han torkade sina rinnande tårar med en pappersduk gestikulerade han åt folket att de skulle bli tysta. Efter att ha tackat och prisat Gud började han tala och berätta om Karbalas hjärtskärande händelse. Bl. a. sa han:

”Om Guds Sändebud (fvmh), vår farfar, beordrade oss att bli mördade, bestulna, förföljda och torterade skulle vi inte ha förtryckts mer än såhär! Men nu är det på det viset att det i stor grad uppmuntrats att ge oss hjälp och visa respekt till oss. Vid Gud [svär jag] att [Han] kommer vara barmhärtig mot oss och ge oss favör och hämnas på våra fiender.”

Sedan gick Imam Sajjad, Zaynab Kubra (fvmd), deras anhängare och de otröstliga sörjande in i staden Medina. Först gick de till den heliga platsen där deras farfar, Guds Sändebud (fvmh), var begravd och därefter till begravningsplatsen Baqi[1] och klagade över det förtryckande folket med tårar rinnandes från deras ögon. Under en lång tid sörjdes Imam Hussein (fvmh) i Medina. Imam Sajjad (fvmh) och Zaynab Kubra talade om den sällsynta tragedin i Karbala och undervisade folket om Imam Husseins (fvmh) målmedvetna martyrskap och hans budskap. De talade även om hur korrupt regeringen var så att folket skulle förstå tragedin på djupet och lära sig att vilja hämnas på samtidens förtryckare.

På den tiden var fyra platser väldigt känsliga och viktiga i den islamiska världen: Damaskus, Kufa, Mecka och Medina, där Guds Sändebuds (fvmh) helgedom och centrumet för ihågkomster och minnen av islam och den Heliga Profeten låg. Imam Sajjad spelade en känslig roll i alla dessa fyra platser och som resultat av detta vaknade folket och de visade sin djupa otillfredsställelse genom bl. a. revolter och stora och små revolutioner.

Fr.o.m. då vittnade islams historia revolter som fick sin inspiration från det husseiniska uppvaknandet. Exempel på detta är händelsen Harrah som ägde rum ett år senare. Yazids medarbetare svarade med en ofantlig slakt som svar på Medinas folks revolt. Alis (fvmh) ättlingar var alla ute efter att starta revolter och hämnas vid första bästa tillfälle ända tills Abu Muslim Khurasanis revolt och Umayyadernas orena kedja av kalifer nådde sitt slut.

Motstånd och kritik mot Umayya- och Abbas-stammens kalifers egoistiska och orättvisa beteenden väcktes till liv på olika sätt och vis bland muslimerna, speciellt Alis (fvmh) anhängare, under historiens gång. Shia introducerades som ett motståndselement som bar på blodets och martyrskapets budskap i historien. Trots att shiamuslimer hela tiden blivit förföljda och torterade har de ändå hela tiden bevarat denna revolutionära anda, t.o.m. fram till idag efter 14 sekel.

Trots att det såg ut som om Imam Sajjad (fvmh) mest satt inne i sitt hus så spred han hela tiden budskapet om martyrskap och motstånd mot förtryckare på bönens, åkallelsens och predikans språk, och höll god kontakt med sina speciella anhängare såsom Abu Hamza Thumali och Abu Khalid Kabuli m. fl. Samtidigt påbjöd han gott och förbjöd ont. Hans speciella anhängare lärde sig religionens vetenskaper och islamiska lagar från H. Exc. och spred dessa bland shiamuslimerna. Via denna väg växte shia-inriktningens dimensioner i hög grad.

Som konsekvens av detta motstånd var det dolt och öppet att Imam Sajjad fördes från Medina till Levanten i bojor och kedjor på Abd al-Maliks (den umayyadiska kalifen) beordran, och efter en tid förde de tillbaka honom till Medina.

Under en period av 35 år som Helig Ledare var det hela tiden nödvändigt för Imam Sajjad (fvmh) att kämpa för att väcka folket och uppmuntra dem att stå emot förtryck med sin speciella klarsynthet. I många fall fokuserade han på att hjälpa samhället genom att ge stöd till blinda personer och familjer utan förmyndare. Även via åkallelser, som samlats i boken ”al-Sahifa al-Sajjadiyya”, spred han islams vetenskaper och kunskap som hjälp för folket och så att de kunde vakna till, rena själen och förbättra deras uppförande.

[1] Baqi är en begravningsplats i Medina som ligger relativt nära Guds Sändebuds (fvmh) grav. Där ligger bl. a. Imamerna Hassan, Sajjad, Baqir och Sadiq (fvmd) idag begravda bredvid varandra. Wahhabiterna i dagens Saudiarabien har demolerat moskén, som tidigare byggts vid deras gravar.

Imam Sajjad (fvmh) i Damaskus

Utöver H. Exc. Sajjads (fvmh) tal med refereringar till den Heliga Koranen och att han avslöjade sanningen, sa H. Exc. Zayn al-Abidin (fvmh) följande till Yazid när de mötte varandra och Imamen hade varit fastkedjad hela vägen från Kufa till Damaskus:

”Å Yazid! Vid Gud, vad tror du om Guds Profet (fvmh) ser oss i detta tillstånd?”

Denna mening påverkade Yazid så pass mycket att han beordrade att de skulle avlägsna kedjorna från H. Exc., och alla runtomkring började att gråta p.g.a. detta yttrande.

Ett bättre tillfälle kom till den fjärde Imamen då han var i Levanten en dag då den officiella predikaren gick upp och satte sig på talarstolen och talade illa om Ali (fvmh) och hans rena ättlingar och gott om Muawiya och Yazid. Imam Sajjad (fvmh) sa då till Yazid:

”Tillåter du även mig att jag går upp på dessa trädbitar (talarstolen) och talar så att även Gud blir nöjd och att det även ger upphov till belöning för folket?”

Yazid ville inte ge tillåtelse, eftersom han var medveten om den felfria familjens (fvmd) kunskap, förståelse och vältalighet och fruktade för sig själv. Men folket insisterade. Yazid blev tvingad att acceptera detta. Den fjärde Imamen (fvmh) ställde sig på talarstolen och talade på ett sådant sätt att hjärtan brast och tårar kvickt föll ned och ett jämmer av sörjande startade bland kvinnor och män. En sammanfattning av Imamens (fvmh) tal är följande:

”Å gottfolk! Gud har gett oss sex ting och vår överlägsenhet över andra är byggd på sju grunder. Kunskap finns hos oss, tålamod finns hos oss, generositet och givmildhet finns hos oss, vältalighet och mod finns hos oss och de troendes innerliga kärlek tillhör oss. Gud ville att folk skulle älska oss med tro, och detta är någonting som våra fiender inte kan hindra.”  Sedan sa han:

”Guds Profet, Muhammed (fvmh), är från oss, hans efterträdare Ali ibn Abi Talib är från oss, martyrernas mästare Hamza är från oss, Jafar Tayyar är från oss, denna nations två dottersöner Hassan och Hussein (fvmd) är från oss, denna nations Mahdi (sista tidens frälsare) och tidens ledare är från oss.”

Därefter presenterade han ledaren och diskussionen nådde en sådan punkt att de ville avbryta Imamens tal, därmed beordrade de att böneutroparen skulle kalla till bönen. Imamen (fvmh) blev tyst. När böneutroparen sa ”Jag vittnar om att Muhammed är Guds Sändebud” tog Imamen av sig sin huvudbonad och sa: ”Å böneutropare! Var tyst vid denna Muhammeds rättighet!”. Sedan vände han sig mot Yazid och sa:

”Är denna ärade Profet din farfar eller min farfar? Om du säger att han är din farfar vet alla att du ljuger, och om du säger att han är vår farfar, varför mördade du i sådana fall hans son Hussein (fvmh)? Varför mördade du hans söner? Varför stal du hans förmögenheter? Varför fängslade du hans kvinnor och barn?”

Sedan tog han sig om halsen och fick hela samlingen att bli omskakad. En tumult kom igång. Detta var Ashuras episka budskap som nådde allas öron. Detta var sanningens rop som nådde historieböckerna. Yazid förbannade och svor över Ibn Ziyad p.g.a. folkets protester och t.o.m. verkade det som om han skällde ut vissa soldater som kommit tillsammans med fångarna. Till slut blev han rädd och gömde sitt ansikte från folket och försökte hålla kontakten mindre med dem.

Hur som helst blev Yazid tvungen att försöka muntra upp fångarna p.g.a. Imamens (fvmh) avslöjanden och de oroliga omständigheterna. Han frågade Imam Sajjad (fvmh): ”Vill ni stanna hos oss i Levanten eller vill ni gå till Medina?” Imam Sajjad och Zaynab Kubra (fvmd) svarade: ”Vi vill vara bredvid vår farfars grav i Medina.”

Budskapet om blod och martyrskap

Efter diskussionerna i Ibn Ziyads samling beordrade Ibn Ziyad eller Marjanas son att Karbalas fångar skulle förflyttas till den stora moskén i Kufa, och att Imamens (fvmh) heliga huvud skulle föras runt i gränder för att skrämma upp folk. Yazid svarade Ibn Ziyads brev, som informerade om Husseins (fvmh) och hans kompanjoners martyrskap och fängslandet av hans familj och släktingar, med att beordra om att de skulle skicka Husseins (fvmh) huvud, alla hans kompanjoner och alla fångar till Levanten (Sham).

De hade fängslat Imam Sajjad med kedjor runt hans händer, fötter och hals och satt honom på en kamel. De transporterade Ahl al-Bayt (fvmd) så som man transporterade fångar från Rom och Sangbar (Indien) på osadlade kameler till Levanten. De förde de felfria Ahl al-Bayt (fvmd) till Levanten via Baalbek (Libanon).

Första dagen i månaden Safar år 61 e.h. var staden Damaskus fylld av glädje och jubel, eftersom Yazid hade presenterat Karbalas fångar, som var Guds Sändebuds (fvmh) rena ättlingar, som utlänningar och som nu kommit i deras ägo. Yazid beordrade att fångarna och martyrernas huvuden skulle passera ”Jirun”, som var en rekreationsort och låg utanför staden och var den platsen där Yazid roade sig och festade.

Yazid kollade på fångarna i Jirun och verkade vara glad och munter av sig, likt en obestridlig segrare! Folk stod på sidorna i gränder och kollade. En äldre man från Levanten kom fram och stannade till framför karavanen med fångar och sa:

”Tack Gud som dödade er, befriade islams städer från era mäns ondska och gav seger till de Troendes ledare, Yazid!”

Imam Zayn al-Abidin (fvmh) sa följande till den äldre mannen, som med tanke på hans ålder inte hade skyddats från umayyadernas giftiga propaganda:

”Å äldre man! Har du läst Koranen?”

Han svarade: ”Ja.”

Imamen sa: ”Har du läst denna vers: ”..Säg: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger de närmaste [till Profeten] den kärlek [de har rätt att vänta]…”[1]?”

Han sa: ”Ja.”

Imamen (fvmh) sa: ”Vi är den familj som Gud, den Upphöjde, har beordrat vänskap för och begärt kärlek till som belöning för Guds Sändebuds (fvmh) profetiska mission.”

Sedan reciterade han Tathir-versen (33:33), som talar om Profetens (fvmh) Ahl al-Bayt:

”…Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast (Ahl al-Bayt), från all [jordisk] smuts [och synd] och göra er renhet fullkomlig.”

Den äldre mannen sa: ”Jag har läst denna vers.”

Imamen sa: ”Vi är de som denna vers talar om, i vilken Gud renat oss från all form av jordisk och själslig orenhet.”

Den äldre mannen blev väldigt chockad och grät och sa: ”Vad ignorant jag har varit!”

Sedan sa han till Imamen (fvmh): ”Kommer min ånger att accepteras om jag ber om förlåtelse?”

Imamen (fvmh) försäkrade honom om detta.

De marterade denna äldre man just p.g.a. denna vetskap.

Hur som helst så förde de karavanen med fångar framför Damaskus stora moské. Sedan förflyttade de dem till fängelset fastbundna med rep. De spenderade sedan några dagar i ett ruttet fängelse. Hur som helst så hade Yazid i åtanke att bjuda in ledare från varenda religion och ambassadörer, högheter och smickrare tillhörande hovet till en sammankomst för att visa upp sin tydliga seger för alla. I denna samling visade Yazid samma fräckhet mot Hans Excellens, Martyrernas mästare, heliga huvud som Ibn Ziyad hade gjort i Kufa med sitt smutsiga förfarande. Med sin käpp petade han på tänder och läppar där Hans Excellens Guds Sändebud (fvmh), Ali Murtaza och Fatima Zahra (fvmd) brukade pussa.

När Zainab (fvmh) vittnade denna fräckhet från Yazid, som börjat med att säga till H. Exc. Mästaren Sajjad (fvmh): ”Tack Gud som förödmjukat er!”, började hon omedelbart att tala inför samlingen. Hon kokade av ilska och anklagade Yazid och hans män för brott, talade om budskapet om blod och martyrskap med alawitisk vältalighet, avslöjade Yazid och hans mäns fula handlingar och fick muslimernas kalif att bli mer vanärad än Kufas folk. Men Yazid sänkte på sitt huvud och stod ut med dessa hårda slag och att hans falska personlighet blev avslöjad, och svarade endast med en dikt vars översättning är följande: ”Klagan och jämmer från de sörjande är okej, och döden är enkel för kvinnor som sjunger sorgfyllda sånger mot lön.”

[1] Heliga Koranen – 42:23.

Biografi om Imam Sajjad (fvmh)

Shiamuslimernas fjärde Imam heter Ali (fvmh) och kallas för ”Sajjad” (den som i hög grad bugar mot marken i tillbedjan) och Zayn al-Abidin (dyrkarnas prydnad). Han är son till Hussein och sonson till Ali ibn Abi Talib (fvmd). Imam Sajjad (fvmh) föddes år 38 e.h. (år 659 e. Kr.) i Medina.

Hans Excellens Sajjad närvarade i den hjärtskärande händelsen som utspelade sig i Karbala, Irak. Men p.g.a. sjukdom och svår feber överlevde han, eftersom helig strid inte gäller för sjuka personer och att hans nobla far inte tillät att han deltog i kriget, trots att han gärna ville delta.

Det var av gudomlig visdom som det släktledet inte bröts och att Imam Sajjad skulle ärva det stora uppdraget, alltså att vara ledare och förmyndare över muslimerna. Denna temporära sjukdom höll inte i sig mer än ett par dagar, och efter det levde Hans Excellens Zayn al-Abidin i 35 år (som Helig Ledare och Imam). Under hela denna period kämpade han för islam och ägnade sig åt att hjälpa folket, att dyrka Gud och att åkalla Sanningen.

Imam Sajjad (fvmh) var ca 24 år (med oenighet i traditioner) när han blev Imam, enligt hans faders testamente och Guds och Guds Sändebuds (fvmh) befallning, den 10:e Muharram år 61 e.h.

Hans Excellens Sajjads moder hette ”Shahrbanu” enligt den kända åsikten, och var dotter till Sasanidernas Yazdgerd.

Det som behövdes i händelsen i Karbala var att revolutionen skulle bära med sig frukt. Detta skedde bl. a. via reciterande av storslagen episk poesi och att budskapet om Imam Husseins (fvmh) martyrskap spreds vidare till folk. Imam Sajjad (fvmh) utförde detta modigt, heroiskt och med en utomordentlig styrka i fångenskap tillsammans med sin faster Zaynab (fvmh). De ropade ut om händelsen i världen, och dess eko hörs fortfarande flera sekel efteråt, och dess budskap kommer att finnas kvar för evigt.

Händelsen i Karbala, med dess alla magnifika och monumentala dimensioner och som är full av sensationell episk poesi, lojalitet, klarhet och ren tro, såg ut att nå sitt slut på Ashuradagens eftermiddag. Men H. Exc. Sajjads och Zaynab den stores (fvmd) plikt började fr.o.m. då.

Fienden fängslade Ahl al-Bayt (fvmd) och förde dem ifrån kärlekens krigsplats, platsen för resenärerna till Gud och där sönderslitna och blodiga kroppar låg på marken. De förde Imam Sajjad (fvmh) på en osadlad kamel när han var sjuk och de band fast Hans Excellens två fötter under kamelens mage. Resten av fångarna förde de även på kameler mot Kufa. Kufa var staden som tyngdes ned och kvävdes av regenten, som var förtjust i staden. Kufa vågade inte andas ut, eftersom Ibn Ziyad hade beordrat att ledare för olika klaner skulle kastas i fängelse och att folk skulle komma ut från sina hus utan vapen. Vid sådana omständigheter beordrade han att martyrers välsignade huvuden skulle delas ut bland ledarna till de klaner som varit i Karbala, och att den marterade Imamens, Hans Excellens Aba Abdillah al-Husseins, huvud skulle bäras framför karavanen. På detta vis förde de karavanen runt om i Kufa. Ubaydullah ibn Ziyad ville ingjuta rädsla i folk och visa upp sin uppenbara seger för dem.

Hur kommer det sig att de inte kunde förhindra historiens oemotståndliga kvinna, Hennes Excellens Zaynabs (fvmh) passionerade uttalanden och slående budskap med sådana säkerhetsmetoder? Det är som om Kufas folk plötsligt vaknat från sin sömn och insett att dessa fångar var Alis och islams Profets (fvmd) ättlingar, vars män förtryckta mördats av svärd i Karbala, nära Kufa. Ett tumult startade bland folket och sakta men säkert förvandlades det till gråt.

Hans Excellens Sajjad (fvmh) kollade på folket i sin fångenskap, trötthet och sjukdom och sa:

”Gråter dessa människor för oss? Vilka har i sådana fall mördat våra nära och kära?”

Zaynab, Imam Husseins syster (fvmh), bad att folket skulle vara tysta, och efter att ha tackat och prisat Gud, den Upphöjde, och skickat hälsningar till hennes ovärderliga Profet, Hans Excellens Muhammed (fvmh), sa hon:

”… Å Kufas folk! Å listiga komplottmakare och förrädare! Må erat gråtande aldrig tystna! Ni är som en kvinna som spunnit sin tråd från morgon till kväll, och från kväll till morgon vävt tråden runt sin hand. Se upp för att ni byggt tro på list och komplotter!…”

Därefter anklagade H. Exc. Zaynab (fvmh) Kufas folk ordentligt och sa:

”Ni har helt visst smutsat ned er personlighet med stort nödlidande och skam! Ni kan aldrig få bort denna smuts fram till domedagen. Må ni vara förödmjukade och förnedrade! Som om ni inte visste vilken av Guds Sändebuds (fvmh) kära som ni skurit itu, och vilket förbund och ed som ni brutit mot, och att ni fört hans nobla familjemedlemmar och fria ättlingar i fångenskap, och att ni hällt ut hans rena blod i orätt!…”

Kufas folk lugnade ner sig och blev oerhört tysta. Zaynabs (fvmh) slående tal, som var som om det kommit från Alis (fvmh) rena mun, gjorde Kufas illojala folk häpna och förvånade. Det som var förvånansvärt var att höra Alis (fvmh) röst, som var som ett eko i hela Kufa…

Imam Sajjad (fvmh) bad sin faster att dämpa sig. Ibn Ziyad beordrade att Imam Sajjad (fvmh), Zaynab Kubra och resterande fångar skulle föras till hans sammankomst. Där kränkte han Husseins (fvmh) heliga huvud och Karbalas fångar till maximum, och han visade tydligt all vidrighet, skamlighet och vilken nedrig natur han hade.